Är förhindra-självmord-pengarna slut inom psykiatrin?

Detta hände i Mariestad i maj 2010; en ung man tog livet av sig trots att han redan hade försökt göra det tidigare, hämtats av polisen och skjutsats till psykakuten, men trots att han var självmordsbenägen, skickades han hem. Efter detta nekades han att fortsätta sina besök på psykiatrins dagvård och det hela slutade med att han tog livet av sig. Verksamhetschefen säger att hon inte kan kommentera enskilda fall och försvarar sig med att hänvisa till policyn att patienten inte får stanna inom dagsjukvården hur länge som helst, att målet är att patienten får ett självständigt liv.

Detta kan man läsa i Mariestads-Tidningen 22 september 2010. Den 23 september kan man läsa i samma tidning att, trots att fyra månader har gått efter personen tog livet av sig, har man inte ens påbörjat en utredning. Vidare, att enligt Lex Maria är vårdgivaren skyldig att utreda och anmäla varje självmord som sker i anslutning till vården. Detta är alltså vad man kan läsa i tidningen, detaljer kring händelsen har inte jag någon kännedom om och kommer alltså inte att ta ställning till just denna händelse, innan jag har alla fakta i handen, utan psykiatrin i allmänhet.

Men självmord är ju självmord och när en person som är ansluten till psykiatrin är det ganska märkligt att sådant kan hända. Den unge mannen sökte en mänsklig kontakt men det fick han inte. Man kan fråga sig varför? Det kanske inte fanns tillräckligt kompetent personal eller tillräckligt mycket pengar för att betala för den kompetenta personalen. Vad vet jag.

Vuxenpsykiatrin ville slussa honom till en kommunal verksamhet, Jobcom och han blev erbjuden hjälp i form av boendestödjare. Men vem kan bedöma att en person klarar av att börja på en verksamhet? Det som behövs är lyhördhet, att verkligen ta reda på vad personen klarar av och vill och inte gå efter regelboken. Man kan även läsa att hans helger var ångestfyllda. Ok, en boendestödjare kan komma ett par timmar om dagen men det är frågan om det räcker. Det är även en fråga om boendestödjarens kunskap, personkemin och mycket annat. Något var det som inte stämde eftersom han inte ville ta emot boendestödjare. Och hur som hels stannar de inte längre än de timmar de får betalt för.

Att sträva efter självständighet är naturligtvist viktigt men inte till vilket pris som helst. Man kan inte bestämma att från och med i morgon är du självständig och klarar av livet själv. Det hela tar ju tid och det finns de som aldrig klarar av leva ett självständigt liv. Detta borde vara en självklarhet inom de som ska representera "kompetensen" inom psykiatrin och kommunerna. Men tyvärr tror jag att det är ekonomin som styr det hela och om pengarna har tagit slut så slänger man hjälpbehövande människor ut i tomma intet utan att bry sig om vad som händer med dem. Det egna samvetet, om det nu finns överhuvudtaget, kan man försvara med att "jag måste följa reglerna, det är inte jag som bestämmer…etc etc". Jag misstänker att om man går uppåt så kommer man att bli hänvisad till någon annan och så vidare. Om man frågar vem som bär ansvaret över det som händer inom psykiatrin, inom skolan åtgärder för barn med särskilda behov eller på andra ställen hamnar man till slut hos någon som flyttar över ansvaret till någon som man inte vet vem det är. "Das Man"? Det kan man alltid hänvisa till och då behöver ingen ta ansvar. Och därmed har man skickat ut ett större eller mindre antal människor som kanske aldrig kommer att klara av ett självständigt liv. Eller vad har man tänkt att göra med dessa personer när pengarna tar slut?

Sigmund Soback Hallerstedt, 2009 skriver om att det inte är behoven utan snarare pengarna som styr behandlingsutbudet. Sjukskrivningarna på grund av psykisk ohälsa har ökat lavinartad sedan 1998. En studie gjort i Stockholms län 2004 har visat att endast 40 av dem som hade diagnosen ångest eller depression hade sökt hjälp och 20 hade fått vad som professionella bedömare ansåg vara adekvat behandling. De flesta som sökte ville helst ha hjälp i form av terapi. Men eftersom psykiatrin bara får 10 procent av de totala sjukvårdskostnaderna i Sverige har man naturligtvis inte råd att skicka folk i dyra terapier. Det är billigare och lättare att skriva ett recept och skicka hem patienten. Dessutom är öppen vård billigare än sluten vård och många söker jobben inom primärvården så det är inte alls säkert att de har den nödvändiga kunskapen om psykiska åkommor.

Enligt samma författare har ett sätt att minska kostnaderna inom psykiatrin varit att införa begreppet "medicinskt färdigbehandlad". Detta innebär att patienten får en diagnos, eller flera för säkerhets skull, får sin medicin och inte bedöms behöva mer behandling och ansvaret flyttas över till kommunen. Kommunerna, som inte har råd att ta hand om de "medicinskt färdigbehandlade", avfärdar dessa och detta har sannolikt ökat andelen psykiskt sjuka, bostadslösa och missbrukare. Ingen vill ta ansvaret över dessa människor och det diskuteras om de senaste årens grova våldsbrott som begåtts av psykiskt sjuka människor hade kunnat förhindras om dessa människor hade erbjudits vård. Och detta betyder inte tvångsvård, utan tillgång till vård, för en människa som inte mår bra söker oftast vård själv och utan tvång Hallerstedt, 2009.
Men om pengarna i terapipotten har tagit slut, erbjuder man mediciner. Eller som författaren skriver:" … patienten med försliten höftled erbjuds en knäoperation i stället eftersom höftledsoperationerna är slut men inte knäoperationerna." eller "Slutenvårdsplatserna är slut, kom igen om tre månader om du lever" Hallerstedt, 2009, s 53.

Av samma orsak avbryter man pågående psykoterapier; varken patienten eller terapeuten anser att patienten är färdigbehandlat men behandlingstimmarna är förbrukade. Detta är ju helt absurt. Är det verkligen så att en utomstående kan bestämma när en person är klar med sin terapi? Jag säger nej och det säger många andra med mig men pengarna...

Om du inte har råd att betala en dyr psykoterapi ur egen ficka står du där, du barfotabarn i livet. Och med tanke på arbetslösheten som innebär mindre inkomster och eventuellt mer psykiska besvär blir situationen totalt omöjlig. Dessutom tvingas nuförtiden även de sjuka till arbetet; jobba tills du dör.

Självmord är den vanligaste dödsorsaken i Sverige, inte bilolyckor, inte hjärtattacker - utan SJÄLVMORD. Och varför begår man självmord? Därför att man inte mår bra. Men nu är det kanske så att "må-bra-pengarna" har tagit slut även om det av någon konstig anledning finns pengar till att anställa fler chefer och då får du må dåligt och göra vad du vill med ditt liv.

Alla som jobbar inom psykiatrin får tidigt lära sig att om en människa ger signaler att han/hon tänker ta livet av sig ska detta ALLTID tas på allvar.

Hur reagerar dessa människor, som jobbar inom psykiatrin, i situationerna som jag beskrev ovan? De kanske helt blint lyder på chefen eller läkaren som säger eller ger signaler som betyder; "att-hindra-självmordspengarna är slut, skicka ut dem".

Referenser: Soback. S. 2009.Vad styr behandlingsutbudet vid psykiskt lidande?. I G. Hallerstedt. red. Diagnosens makt: Om Kunskap, pengar och lidande. Daidalos

Av Ulla Sarja 04 okt 2010 07:22