Glädjen över det lilla - och ilskan över Boultbee Brooks

Glädje kan komma plötsligt. Man kan iaktta sig själv och märka, när man blir glad. Någon kan ha yttrad några vänliga ord, som till exempel "vad ska vi göra när du slutar på jobbet Pia?" följt av "då får vi gå och ropa ditt namn!"

Jag blir mest förvånad när någon ger en komplimang till mig. Jag är inte van vid komplimanger, från början antagligen för när jag växte upp hade Hitler tagit livet av sig efter sin enorma glansperiod då massor av svenskar beundrade honom och han var gäst i kungahuset. Det fanns inga komplimanger över till mig och ingen frågade mig någonsin vad jag tyckte om mitt liv.

Efter världskrig två kom framgångarna för Sverige slag i slag. Sverige blev känt för kvalité och rikedom. Man började bygga barnrikehus så alla skulle få plats och undan för undan kunde folk skaffa bil, tv och andra prylar, som sollampor. Min pappa solade ofta med sollampa, men fick också malignt melanom – en form av hudcancer – när han blev äldre.

Men tillbaka till glädjen. Jag ville bara säga, att vi människor behöver så lite, för att bli glada. Vi skulle inte behöva allt vi har, för att fungera som människor. I stället skulle vi kunna använda vår egen fantasi och skaparkraft och livet skulle bli betydligt intressantare än det ter sig i vår tid för många människor. När jag var i Indien kom folk med stenar från stranden och bad mig måla deras husgudar på dem. Jag satt halva dagarna på en trappa vid Ganges och skrev poesi, om fåglarna, fjärilarna, människorna och naturen. Jag hade en väska med några saker i. Det var tider det! Jag åker snart tillbaka.

Vi behöver inte överflöd, vi behöver ingen Steve Boultbee Brooks från England, som tar över alla affärscentrum i Sverige och förvandlar dem till kostnadsfällor, som ingen affärsman har råd med.

Moderatpolitikerna har sålt ut så mycket som möjligt till utländska företag, tvärt emot vad folket skulle önska. Det nya nöjet för kvinnor har blivit Steve Boultbee Brooks shoppingcenter, där de promenerar med sina skrikande barn, utan en min till medlidande på sina tatuerade kroppar. Innecentret har blivit ett substitut för en Gud och kärlek och omtanke. Innecentret har blivit som mat för en bulimiker. Vi behöver inte ha 250 klänningar att välja mellan. Barnen behöver inte stringtrosor och tonåringarna behöver inte baby doll-klänningar, som visar upp kvinnan och barnet enbart som ett sexobjekt.

Shoppingcenterhärskaren, engelsmannen Steve Boultbee Brooks kraschade med sin helikopter på Antarktis häromåret, när han försökte flyga från pol till pol. Det skulle han inte kunna ha gjort, om han inte flög för blodspengar. Det vanliga folket får lov att offras, för att Steve Boultbee Brooks, engelsk affärsman och shoppingcentermogul, ska kunna glida på en räkmacka till Antarktis och förverkliga sig själv! Men se hur det gick. Det finns krafter som ställer allt till rätta.

Den glädjen jag känner då, kallas "skadeglädje", icke att förneka, men den "riktiga" glädjen skapas av enkla saker, som att sitta vid en eld, att äta en god mat, att känna kärleken från våra nära och kära, vänner och arbetskompisar, att möta ett leende.

Vi blir så glada av uppmuntran, även om vi inte är värda den, men vi blir inte glada av för mycket lyx och för många utbud. Vi vill använda våra egna förmågor till att skapa vårt liv. Vi vill känna att vi lever. Vi vill känna att vi hör ihop, att vi har en kodex. Vi är människor, men det kanske i och för sig inte alla kommer ihåg?

Glädjen - gör livet värt att leva.

Av Pia Isaksson 01 okt 2010 06:00