Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Knarrande höststämning

Tårna når knappast det nötta trägolvet
när jag sakta försöker klura ut
vad som trängde sig in bland
harmonins bomullstussar

Allt hade kunnat vara glädje
och frid när gräset ännu en gång
börjat växa av oupphörligt regn,
men droppar hittade tapeters färgsymfoni.

Jag sicksackar mellan ilskan
som spottas ut ur ingenting
och undrar var den kom ifrån
och hur den hittade sin väg i myllan.

Medan vinden viner och med sin kraft
torkar den gula tapeten
känner jag hur min blomsteräng
i centrum sakta vajar i somrig bris.

Den har gula, vita, röda, blå och lila
formationer av kronblad
som omhuldar mitt inre med
en värmande sol högt däruppe.

Handen torkar vattnet som rinner ner
längs kindens ännu ljusbruna hy
och jag vet inte längre om dropparna
är mina, andras eller ingens.

Allt är universellt
och vad som är ditt är inte alltid mitt.
Inte heller vet jag om
sanningen är min eller anammad.

Hösten är här och jag försöker
finna min plats i mörkret som
brutalt bankar på mitt fönster
och pockar på uppmärksamhet.

Det går nog i år igen.
Livet går vidare och nya utmaningar
väntar med uppkavlade ärmar
allt medan blommorna ännu lyser ikapp.