Malmöfestivalen – en orgie i älgkebab och krimskrams

Kanske jag borde vara tyst som själv undvikit tillställningen efter bästa förmåga de senaste åren. Men som människa och tillika Malmöbo känner jag att jag har något att säga. För karuseller, lustiga hattar och älgkebab till trots har jag aldrig sett nöjet i trängseln mellan gatustånden som tillhandahåller allt från handgjorda smycken till Gud vet vad tillverkat av plast i Taiwan. Och på tal om Gud och något om frosseri har jag nog aldrig sett något liknande. Kan tilläggas att jag inte är religiös. Hade jag varit det hade jag tänt extra många ljus i kyrkan den här veckan, ägnat extra många bönetimmar på mattan eller vad som helst.

Min poäng? Till att börja med är det väl ett rent egocentriskt skri av avsky efter som smaken som känt är som baken och fullastade barnvagnar som plöjer genom skriande folkmassor med 007-rättigheter i alla fall när det gäller mina ben, skrämmer skiten ur mig. På ett större plan undrar jag varför Malmö Kommun inte hellre än att sponsra Malmöfestivalen går in och sponsrar Möllevångsfestivalen som i år gått av stapeln för sista gången.

Möllevångsfestivalen är måhända lokal till formatet men har ett utbud som i alla fall inriktar sig på något större än älgkebab, För ja, det finns saker som är mer exotiska, hur speciellt det än må vara att lägga viltskav i ett Pitabröd. Med det menar jag scener för små till stora band, kultur i olika former och visst, en del krimskrams, men även en möjlighet för ett fattigt område som må ha blivit inne på senare år, att resa sig. Att låta småhandlarna visa sig utåt. Här är vi vana vid Pitabröd. Säga vad man vill om Möllevången och dess nuvarande "innefaktor" men det är fortfarande lika segregerat som resten av Malmö. Bakom den glänsande popytan döljer sig kriminalitet och underbetalda svartarbetare som säljer grönsaker från tidiga morgnar på torget.

Sen är ju även Malmö ganska lokalt om man nu ska prata regioner. Om man nu ska prata om Sverige. Eller glänsande diskbänksytor och ett land som totalt saknar korruption. För i Sverige är allt lite bättre. Det är därför alla vill åka hit. Eller hur? Det är ju faktiskt flera hundra år sen som Sverige försökte lägga större delen av Europa under sig. Och tiden går långsamt. Det vet alla som fyllt 30.

Sen kan man ju sänka sig till en mer deprimerande nivå och räkna antalet våldtäkter, misshandelsfall och rån. Många i alkoholens tecken. Eller vad som händer på Malmös gator efter tiosnåret på kvällen när barnfamiljerna tagit Pågatåget hem. Eller än mer deprimerande – de stackars satarna som blir utnyttjade av internationella ligor för fickstölder och tiggeri. Vi snackar om en vecka där polisens resurser oavkortat går till att hantera Malmöfestivalen och det krävs ju inte en Festivalgeneral med tio tår och en bit krita för att räkna ut vad det innebär för resten av Malmö.

Fast med barn i hushållet slutar det väl ändå med att man själv kommer hem en dag med langosfläckar på tröjan, något taiwanesiskt plastkrams som håller en vecka och som säkert är tillverkat under mänskliga förhållanden, iklädd en lustig hatt.

För övrigt berättade en gammal Ungersk polare till mig att en Langos inte är något annat än en fattigare version av det vi kallar för en "smal kokt med bröd". Han är glad att han inte bor i Ungern och jag åt en ostmacka till frukost idag.

Men lika glada är vi alla för det. I lustiga hattar.