Förhandlingen

FFörsiktigt, försiktigt gläntade jag på den rödmålade luckan och drog sedan upp den fullt ut. I magen hoppade små räddgrodor och jag stod på språng ifall att mitt besök inte skulle vara välkommet.

En gulsvartrandig väktare kom surrande och stannade precis utanför. De genomskinliga vingarna slog fram och tillbaka snabbt, snabbt. Några sekunder stod vi öga mot öga och jag kände en vild panik växa i mig. Det är nu hela samhället inleder en attack och sticker sina gaddar i mig. Hur skall barnen klara sig? Undrar om Razmus klarar av att ringa till pappa Peter för att få hjälp? Benen darrar och jag känner mig inte så säker längre på att det jag gör är det rätta. De kan gå till grannen, ja just ja… så kan de göra. Lugnad av mina tankar slappnar jag av lite, men tittar intensivt på insekten som ilsket surrar bara några centimeter från mitt ansikte. Keps? Varför tog jag inte på mig keps? Jag mindes vad det stod på sidan jag googlat fram. Det hade stått att man inte skulle ha ljusa kläder på sig, och att man skulle ha binät över huvudet för att det var farligt att bli biten i ansiktet. Vad är det jag håller på med? Idioti!

Jag tog ett steg nedåt och hörde Hampuz åka ut på verandan där jag stod högst upp på stegen lutad mot vindsluckan. "Vänd om och åk in! Getingarna sticks vännen! Åk in!" Min röst gick nästan upp i falsett. Måtte han förstå allvaret och åka in. "Mamma skall förhandla med getingarna så att ni kan bada igen. Gå in så kommer jag snart." Ljudet av motorcykeln försvann in i huset och jag drog en lättnadens suck.

Plötsligt kom ytterligare en geting ut och ställde sig surrande bredvid den andra. Det såg ut som om de pratade och de små svarta antennerna rörde sig i olika riktningar. Båda riktade sina blickar mot mig, och trots att jag är många, många gånger större än dem, kände jag mig liten som en myra. En mycket rädd sådan. "Vad vill du?" Orden kom plötsligt in i mitt huvud utan att jag kunde värja mig. "Vad är ditt ärende? Vi är mycket upptagna och söker vatten nästan dygnet runt. Den här hettan tar kål på oss." Stammande och mycket chockad över att den lilla insekten talat berättade jag kort om min rädsla över att bli stucken, och framförallt oron för mina barns väl och ve. "Om ni sticker Lilleman måste han till sjukhus, och det ligger flera mil bort. Dessutom vet jag inte alls hur han reagerar på ett getingstick. Jag darrade i rösten och kände svetten bryta fram i pannan. Getingen flyger närmare och får med sig sin kompis efter några sekunder.

I mitt huvud hör jag dem skratta. "Herregud människa, varför skulle vi sticka dina barn, eller dig förresten? Om ni trampar på oss sticker vi gadden i er per automatik, men annars…" Det såg faktiskt ut som om han höll sig för magen med ena benet, och skakade. "Skrattar du åt mig?" Min röst var dov och mer säker än förut. "Alla vet väl att ni sticks, och det gör ont." Jag gnuggade fingret som jag stack på en ilsken geting vid poolen förra året.

Ytterligare en svart/gulrandig insekt sällade sig till sällskapet, och jag tyckte mig se att de diskuterade med varandra. De flög i en ring och surrandet fyllde luften. "Ni människor är lite tossiga ibland, men jag har förslag på en deal." En av dem som var lite större än de andra satte sig på stegens yttersta kant. Jag flyttade min hand till andra sidan och ville egentligen helst av allt kliva ned och springa därifrån. Men samtidigt var jag nyfiken på vad han skulle säga. "Låt höra vad du har att säga." Getingen gick längre in på pinnen och satt nu mycket nära mitt ansikte. Tänk om han sticker mig i halsen? Han kanske vill döda mig? Undrar om jag inte skall gå härifrån? Men… hur kan det komma sig att jag hör honom? Han var nu så nära att jag såg gadden klart och tydligt. En klar vätska droppade från den och jag skyggade när han flög upp i luften igen.

"Om du lovar att sätta ut ett fat med något sött varje gång ni äter här ute." Han svepte runt en snabbis över sommarmöblerna. "Och när ni badar." Den surrande insekten satte sig och nickade till sin kompis som tog en lov över poolen. Då lovar jag på heder och samvete att ni inte skall bli stungna. Men du MÅSTE…" Han höjde rösten och surrade intensivt runt, runt på stället. "Du MÅSTE säga åt barnen att ha sandaler på sig. Ibland trampar ni på oss när vi äter i godan ro, och då sticker vi er. Jag skall prata med mina vänner, men kan inte gå i god för oss allihop.
En del av oss gillar helt enkelt inte människor och tar chansen när vi får den. Dessvärre är det en dyrköpt erfarenhet de får. Döden är ögonblicklig och livet tar slut på några sekunder." Getingen lugnade ned sig och satte sig på min hand. Jag kände att jag darrade av rädsla och väntade bara på att bli stungen. "Förstår du?" Det svarta huvudet rörde sig graciöst, och jag funderade nästan på att hämta mina glasögon för att se honom klarare. Jag nickade energiskt med huvudet med tungan fastlåst i gommen. Helst av allt ville jag få bort honom från fingret, och paniken var nästan total när kompisen surrande satte sig bredvid.

Plötsligt hörde jag höga barnaröster som ropade på mig om och om igen. "Mamma! Mamma! Skall du inte gå upp nu? Vi är hungriga." Lakanet var snott flera varv runt min smala kropp, och från det öppna fönstret hördes surrandet av getingarna som invaderat vår tomt på kort tid. "Mamma kommer gullungar, mamma kommer."

Av Anitha Östlund Meijer 27 jul 2010 11:07