Det svenska vemodet

Redan Edvard Persson sjöng med hela den tunga gestalten vibrerande av känslosamhet: "Där jag lekte som barn, där är allting som förr, bara vännen jag lekt med är borta". Så var det också när Tjotta Olsson kom hem till flickan i byn ner i dalen. Borta – det var vad hon var. Gunnar Wiklunds största succéer har handlat om svunna kärleksmöten, och alla minns vi Jan Malmsjös "en sång en gång för länge sen". Och otaliga andra på samma blöta tema.

Det är som när folk, som kommit upp lite grann i åren, i allmänhet går och snyftar invärtes över någon gammal kärlek, en pojk- eller flickvän, som i minnets rosafärgade backlyse framstår som överjordiskt vacker och älskansvärd – hur kunde jag svika honom/henne som var a l l t för mig, först nu f ö r s t å r jag det, vemodet spränger mitt bröst och ögonen svämmar över.

Av Mats Hägglöf 23 jul 2010 09:47