Utanförskapet blir en stor fråga i valet

Det ser ut som om utanförskapet i samhället kommer att bli en stor fråga även i det här valet. Alliansregeringen är dock måttligt intresserad av att debattera det. Men på DN Debatt har Patrik Engellau och Thomas Gür lagt nytt bränsle på debatten. Artikeln den 22 juni: "Det finns bara en väg för att skapa fler jobb" är intressant och klargörande. Alla mellan 16 och 64 kan delas in i tre grupper; den första sektorn är alla privatanställda. Antalet där har hållit sig i stort sett konstant kring 3 miljoner sen 1950 trots att Sveriges befolkning under den tiden ökat från 7 till 9,3 miljoner. Den andra sektorn, alla offentligtanställda, har ökat desto mer. Den tredje sektorn, utanförskapet, består av alla vi som blivit över när privata och offentliga arbetsgivare kammat rent och anställt bara de mest effektiva och högproducerande personerna.

Nu har Engellau-Gür en lösning på de här frågorna och den innebär stimulans av de privata företagen. Men den lösningen är helt verklighetsfrämmande. Andelen sysselsatta inom den privata sektorn har minskat från 42 av Sveriges befolkning till 32 sen 1950. Och den andelen kommer att minska. Enligt SCB minskade andelen under första kvartalet i år och är nu under 3 milj. Och det beror på att marknaden är mättad på privata företag. Man behöver bara gå omkring i affärskvarten för att se vilket överflöd det finns. Eller åka omkring i villa- och bostadsområdena och se hur välordnat det är. De verkligt stora investeringar som behövs kan bara bekostas med skattemedel.

Att stimulera företagen till att anställa fler är inte realistiskt om målet är att minska utanförskapet. Vi som blivit en restprodukt hos Arbetsförmedlingen passar inte in i de effektiva företagen. Man behöver bara titta på fotbolls-VM för att konstatera att det inte finns några 50-åringar på plan. David James i England är 39 år och uppfattas som extremt gammal. Om företagen vill anställa nytt folk så tar de dem från till exempel Polen, högpresenterande personer i åldern 25-40 år och för en lägre lön dessutom.

Antalet privatanställda minskar alltså. Likaså de offentligtanställda, allt enligt alliansregeringens målsättning. Det måste betyda att den tredje sektorn, utanförskapet, växt desto mer. Det försöker man nu dölja genom trixande med statistiken. Man säger att antalet sjukpensionärer och sjukskrivna minskat. Och det betyder att det blivit många fler som inte längre är med i statistiken. Men alla måste vi ha en försörjning. Vilka är det då som försörjer dem som inte är med statistiken? Frågan kvarstår – hur ska alla i utanförskapet kunna leva ett drägligt liv i en marknadsekonomi där det gäller att ha bästa möjliga utbildning och dessutom vassa armbågar?

Av Lennart Karlsson 26 jun 2010 13:26