Vanvården på SiS-hemmen måste upphöra

Inom ett år hoppas några tusen svenskar på ekonomisk kompensation för den vanvård de utsattes för av den svenska barnavården. Fallen omfattas från 1920-1980 och finns i utredningen om Vanvård. Sov Statens Institutionsstyrelse och SiS-hemmens personal när delrapporten om Vanvård i den Svenska social- och barnavården presenterades i januari? När Samhällets Styvbarn började sitt arbete för snart sex år sedan var det också för att arbeta mot att nya vanvårdsfall skulle bli aktuella. Idag ser vi hur Staten, trots vittnesmål från 1 000 människor dokumenterade av staten, gör om samma misstag. Vart tog kunskapen och den historiska dokumentationen vägen hos SiS och deras ungdomshem. "Ni har bara hört ungdomarnas version, säger ansvariga och skickar pressmeddelande om hur utsatta de anställda är."

Socialstyrelsen meddelar i ett pressmeddelande att man skall granska alla SiS-hem i Sverige. Socialstyrelsens nya tillsynslag trädde ikraft januari 2010. Ungdomar skall få rätt att träffa företrädare för socialstyrelsen i enrum utan personalens medverkan. Detta har väckt en viss oro ute på SiShemmen. "Ni lyssnar bara på deras version, ni vet inte bakgrunden, ni blir vilseledda. Det är bara några reaktioner från SiS-hemmen, reaktioner som också mötte BOBarnombudsmannen när de ville träffa omhändertagna ungdomar.

Först måste man fråga sig vilken människosyn som ligger till grunden för vård och behandling av sk problemungdomar idag! Det generella intrycket verkar vara att alla som hamnar under statens tvångsvård är de hopplösa fallen utan några som helst behov av medmänskligt bemötande eller rättigheter. Ungdomar som är utåtagerande, arga, aggressiva, omöjliga att nå. Uppkäftiga, matvägrare, ifrågasättande. Sparkar och slår personalen, med andra ord utgör ett hot mot regler och normer som styr SiS-hemmen. Straffet för ungdomarnas beteende, hör knappast hemma inom KBT kognitiv beteendeterapi, inlåsning, tvångsmatning, våldtagna flickor tvingas klä av sig nakna inför manliga behandlingsassitenter. Isolering och förbud mot att gå ut, gå ut ens på en rastgård. Vilket trots allt Sverige mest hårdbevakade fångar har rätt till. Vissa av ungdomarna får heller inte gå i skolan trots att Sverige har skolplikten inskriven i lag. SiS kallar detta vård och behandling.

I ett möte med folkhälsominister Maria Larsson, i våras, förde vi Samhällets Styvbarn fram att FN:s barnkonvention borde bli en del av Barnrättsutredningen och bli en lag i en kommande barnrättslag. Maria Larsson hänvisade till att Barnkonventionen inte var tillämplig som svensk lag och att svensk lag går längre än konventionen, men uttryckte att barns- och ungdomars juridiska säkerhet måste garanteras liksom deras rätt att också medverka vid beslut som fattas om deras framtid, vård etc. Visste Maria Larsson redan då att ungdomar låstes in längre perioder i isoleringsceller på SiS-hemmen. Att de tvingas äta sina egna spyor, blir utan mat som straff etc.

I så fall borde Maria Larsson skapat en snabblag som ger ungdomar och barn rätt att juridiskt föra sin talan mot Staten om de utsätts för vanvård. Som det nu är ligger en sådan diskussionen i Barnrättsutredningen, men ingen vet om den utredningen någonsin kommer längre än till utredning.

Jag vet att många ungdomar är utåtagerande, arga och periodvis fyllda av hat och aggressioner. Detta medan andra ungdomar är introverta och umgås med självmordstankar och funderingar över deras existens i samhället. Jag vet att många flickor men också numer pojkar, är självdestruktiva och skadar sig själva. Skadar sig själva för att den smärtan är bättre än den själsliga smärta och ångest de känner.

Vilket beteende de än har, krävs oerhörd varsamhet, kompetens och lyhördhet. Detta tillsammans med krav och samtal, ja låt säga ett oändligt tufft och långsiktigt arbete över kanske ibland år. Men i de fall vi nu hört om måste vi börja med att ifrågasätta hemmens personalpolicy. Är det utbildade socionomer, terapeuter, behandlingsutbildade, erfarna och tillräckligt mogna människor för att jobba med den svåraste gruppen ungdomar. Eller är det inhoppare med kort eller ingen utbildning alls, fd fångavaktare från kriminalvården, vakter etc.

Jan Björklund kräver att lärarutbildningarna skall ge legitimation i yrket, men samma Jan Björklund glömmer att ett av de tuffaste jobben som finns, att ta hand om marginaliserade ungdomar, ungdomar från gravt dysfunktionella sociala sammanhang kanske är det område som verkligen kräver kunniga och erfarna social- och ungdomsarbetare. Nu handlar det ju inte som Sveriges elit Björklunds önskeelever utan en elit av annat slag. Fördelen med Statliga institutioner är att de kan granskas och tvingas till öppenhet, men hur ser det då ut i de privata HVB-hemmen. Också här skall Socialstyrelsen granska och besöka, träffa ungdomar. När rullas de första rubrikerna upp från HVB hem som sysslar med vanvård av ungdomar.

Vidare vad är granskningen värd! Skall den leda någonvart? Har ungdomar rätt att begära förflyttning från Sundbo Ungdomsvårdsskola, bara ett exempel, för att de kränkts eller skall de stanna kvar och straffas ytterligare för att de "skvallrat" för myndigheterna.

Det som är oerhört häpnadsväckande är att samma dag som vanvården på SiS-hemmen rullas upp, skickar Statens Institutionsstyrelse ut ett pressmeddelande lördag som talar om hur många övergrepp det förekommer på de anställda vid hemmen. Det har aldrig hänt att SiS skickat ut ett pressmeddelande en lördag tidigare, enligt en källa jag har. Hur många som känner sig hotade etc. I Rapport samma kväll börjar Rapport sin sändning med att berätta om utsatta anställda vid SiS-hemmen för att i en bisats redogöra för att ungdomar utsätts för kränkande behandling. Så skickliga är SiS att också Sveriges största nyhetsredaktion låter sig göras till språkrör för SiS.

Trodde SiS att kritiken mot hemmens verksamhet skulle tona ner eller lägga sig om man kunde berätta att 700 anställda kände sig hotade i jobbet och att det trots allt bara var några få ungdomar som ansåg sig felbehandlade. Varför är det så farligt att låta ungdomar berätta för utomstående granskare om hur deras liv på en institution gestaltar sig, förutsätter personalen och SiS att barnen ljuger, hittar på. Att det egentligen finns starka skäl till att isolera en 13-åring i fem dagar, att tvinga en flicka som våldtagits klä av sig, som överväger ungdomars rätt att säga ifrån.

Flera ur vanvårdsgruppen vuxna fd inom barn och ungdomsvården har provat att driva sina fall rättsligt utan att lyckas. I huvudsak för att fallen varit för gamla. En person i Stockholm drev sitt fall mot Stockholms Stad, han fick en jurist från Staden och ärendet gick i stå eftersom Stockholms Stad inte visste hur man skulle hantera ärendet. Juristen jobbade inom Kommunen och var troligen inte intresserad av att driva ett ärende mot Staden. Hela den här processen slutade med en faktura till den person som ansåg sig varit utsatt för vanvård, på 50 000 kronor från Stockholm Stad för bla ersättning till juridiska ombudet. Vi kan vara överens om att kompensation för den här gruppen kan bara ske via Staten och att ett erkännande om att Vanvård har begåtts, in Ex Gratia.

När det gäller dagens ungdomar är situationen en annan. Var och en av de intagna på SiS-hemmen skulle ha rätt till oberoende juridiskt ombud som driver deras skadeståndskrav gentemot Staten. Det kunde ske vi via grupptalan eller enskilt. Kostnaden för det juridiska ombudet skall ligga på Staten eftersom merparten av ungdomarna inte har resurser att själva betala. Det borde finnas rättrådiga och rakryggade advokater som tog den här frågan och drev den till sin yttersta spetts, inte för att bli rika utan för att se hur långt rättssamhället sträcker sig och de små människornas möjlighet att föra talan mot den statliga apparaten.

Jag är böjd att tro att bara en advokat började jobba med detta och att bara några ungdomar fick chansen, skulle skapa stor oro inte bara bland tjänsteman utan också bland politiker. Detta skulle innebära att kanske betydligt mer än vad som redovisats i programmet Kaliber kommer upp till ytan och att Staten ytterst skulle få svårt att värja sig mot kravet på skadestånd. Detta är den enda möjligheten för dagens generations ungdomar att få sin upprättelse nu och inte i långdragna processer om 20-30 år.

Det måste finnas ett rättsligt utrymme för dagens unga, inte bara inom SiS-vården utan också inom socialtjänsten. Först då kommer beslutsfattarna att förstå att man måste se på barn- och ungdomsvård med andra ögon.

Av Anne Skåner 04 jun 2010 01:26