I krigets spår DEL 4

"Stopp! Det är förbjudet att åka här!" Soldaten riktade sitt gevär mot Jean-Lucs huvud och drog ihop ansiktet i en grimas som uttryckte skadeglädje. Äntligen en dum turist som de kunde ha lite roligt med. Dagarna vid stationen mitt ute i djungeln var långa och tråkiga intill döden. På tre dagar hade inte en enda människa passerat och männen hade roat sig med att ta droger. Vinglande slet soldaten upp Jean-Lucs dörr och drog ut honom. Ett skott gick plötsligt av och skrikande av smärta vek sig en av de andra soldaterna dubbel och höll sig för magen.

Jean-Luc tog snabbt fram sin plånbok och visade upp legitimationen plus brevet svärfadern gett honom, sedan pekade han på texten som stod på bilen. "Jag är fotograf! Titta här!" Soldaten släppte inte Jean-Luc ur sikte med vapnet och spottade på backen. "Min syster träffade en man av din sort och följde honom hem till hans land. Nu sitter hon i mitt hus med en son som är av annan färg och med huvudet fullt av ert lands sedvänjor. Helt förstörd. Mannen som hon älskade var inget annat än en försupen kvinnomisshandlare som sökte en hushållerska och hora." Han petade med geväret på mannen framför sig och sade åt honom att ställa sig på knä. "Fotograf, vad finns att fotografera i vårt land? Det är ju en krigszon, en kaotiskt, vansinnig värld där militären skjuter oskyldiga barn."
Jean-Luc tittade soldaten i ögonen. "Det är ju just det jag dokumenterar, misären och kriget som pågår bland oskyldiga. Jag skickar alla bilder till världens nyhetsbyråer och de kablar ut det till massmedia. Utan mig syns ni inte." Han slog ut med händerna. "Jag älskar Thailand och har mitt hjärta här. Min fru och mina barn är det käraste jag har. Seså, lägg ned vapnet nu och låt oss fortsätta. Hjälp din kompis där borta istället." Jean-Luc nickade åt mannen som kvidande låg på backen. "Han förblöder om ni inte gör någonting och blir ännu ett oskyldigt offer." Soldaten sänkte vapnet och tittade på sin kamrat på backen, sedan tittade han på Jean-Luc. "Kan du hjälpa mitt land?" Ögonen var små och rädda och plötsligt insåg Jean-Luc att mannen framför honom bara var en pojke. Han lade sin hand på pojkens axel och sade allvarligt. "Jag lovar att göra allt jag kan, allt."

När de åter igen satt i jeepen lyfte Zirita på filten med ögonen fylld av tårar. "Jag har aldrig varit så rädd någon gång… Aldrig! Inte ens när mamma och pappa dog. Du är en modig man." Jean-Luc tittade i backspegeln på flickan och skrattade. "Jag var rädd jag med, var helt övertygad om att jag skulle dö. Nu får vi hoppas att det är tomt tills flygplatsen."

Hemma i Sverige slog Kalle gång på gång numret till Jean-Lucs telefon, men möttes av samma meddelande. Signe satt på golvet och lekte lite förstrött med amuletten hon hade runt halsen. "Är, är, är Zirita död?" Ingbritt lade armarna runt sin dotter och vaggade henne. "Lilla gumman, lilla, lilla gumman. Ensam i fiendeland." Hon såg den lilla thailändska flickan framför sig och grät.
"Jag åker till flygplatsen och möter upp planet imorgon i alla fall. Det skulle komma klockan tre. Vill du följa med, Signe?" Kalle reste sig beslutsamt och log försiktigt mot sin dotter. "Telefonen kanske gått sönder? De kan ju inte ladda den." Han lade armen över Signes axlar. "Du skall se att det löser sig. Ziritas telefon är helt säkert urladdad.

När Jean-Luc och Zirita körde in på flygplatsen möttes de soldater som noga gick igenom deras papper, sedan pratade de sinsemellan och nickade på huvudena. "Jag vet precis vem du är. Little Joe ringde för någon timme sedan och beredde oss på din ankomst. Vem är hon?" Soldaten pekade på Zirita och såg frågande ut. "Är hon en vän till dig? Din dotter?" Jean-Luc fann sig snabbt. "Hon är min kusindotter och skall flyga till Sverige på besök. Apropå det… Vi måste skynda oss. Hälsa Little Joe och tacka." Zirita tittade fram mellan sätena. "Little Joe? Vem är det?" Jean-Luc slog i ratten med handen. "Vilken kille! Det måste vara soldaten som vi träffade. Jag kan mycket väl tänka mig att han har ett sådant namn."

Jean-Luc gav henne ett paket med kläder och pengar som hon lade ned i sin lilla handbroderade väska. "Lycka till nu gumman. Jag kommer aldrig att glömma dig." Han plockade upp sin kamera. "Le!" Hon log stort och kramade om honom hårt, hårt. "Tack! Jag kommer aldrig att glömma dig heller.

En halvtimme senare satt Zirita på planet omgiven av nyfikna flygvärdinnor som överröste henne med mat och dryck.

Av Anitha Östlund Meijer 31 maj 2010 12:40