Gemensam finanspolitik för EU nödvändig?

Den nuvarande krisen för Grekland och en del andra euroländer bottnar egentligen i en motsättning mellan den centraliserade penningpolitiken det vill säga frågor som gäller räntor med mera och som normalt är en riksbankchefs ansvarsområde och den decentraliserade finanspolitiken det vill säga frågor som gäller skatter och statens utgifter och som normalt är en finansministers åtagande.

Tidigare sköttes dessa frågor på samma nivå, en riksbankschef och en finansminister hade ett lika stort ansvarsområde. Nu har EU:s "riksbankschef" ett ansvarsområde som gäller samtliga euroländer och i praktiken även de övriga EU-länderna, medan EU-ländernas respektive finansministrar endast ansvarar för sina respektive länders finanspolitik. Detta system ger upphov till slitningar, som den grekiska krisen. Ett EU-land kar, trots bindande regler om budgetdisciplin, i praktiken kunnat strunta i dessa och ändå dra nytta av de förmånliga räntenivåer en stabil valuta ger. Nu är EU vid vägs ände.

Där finns i grunden endast två alternativ, det ena är att överge den gemensamma valutan och gå tillbaka till en situation där vart land har sin valuta, eller ett krympt Euro-område där en stark kärna av ekonomiskt stabila länder blir kvar. Det andra alternativet är en stärkt centralisering av finanspolitiken, en harmonisering av skatter och förmåner.

Själv tror jag på det senare, den gemensamma valutan och den fria rörligheten av varor och tjänster inom EU har rejält förenklat utbytet av varor och tjänster EU-länderna emellan, inte minst ett så exportberoende land som Sverige har haft stor fördel av detta. Det vore förödande för EU:s framtid att omintetgöra den fördelen.

Många av EU:s länder behöver till exempel reformera sina pensionssystem, även där är många länder vid vägs ände efter att under många år beslutat om framtida förmåner som varit utan finansiering. Här kan Sverige fungera som en förebild. En stärkt centralisering av EU:s finanspolitik kräver stort politiskt mod eftersom det i praktiken innebär att man ger upp ett visst nationellt självbestämmande. Hitintills har det modet saknats, men omfattningen av dagens kris kan vara det som behövs för att inleda processen mot en gemensam finanspolitik.

Av Leif-Arne Undvall 14 maj 2010 11:17