Liberalism eller nyfeodalism?

Johan Norberg och många andra säger sig förespråka en klassisk liberalism, även kallad nyliberalism. Men även om denna ideologi till ytan sjunger frihetens lovsång, så finns det skäl att fundera över om denna ideologi verkligen står för den frihet som den vill ge sken av. Ja, kan man rent av dra paralleller till nyfeodalism i denna ideologi som präglat utvecklingen under de senaste decennierna?

För som alla förstår, så är det mycket lätt att den enes frihet blir den andres ofrihet, och tvärtom. Om en person till exempel har rätt att vara ensam på en plats, så betyder det till exempel att alla andra människor är förhindrade ifrån att beträda denna plats. Om en person har ensamrätt att reproducera viss information, så är alla andra människor förhindrade ifrån att göra detta. Om en person har rätt att ensam använda allt vatten i ett vattendrag, så betyder det samtidigt att alla andra människor förhindras ifrån att använda vattnet. Vi ser här hur den klassiska äganderätten på så vis utgör ett tveeggat svärd i fråga om frihet, samtidigt som den ökar friheten för någon, så minskas friheten för den övriga befolkningen.

Samtidigt finns här ett dilemma, för frihet har alltid inneburit och kommer alltid att innebära frihet från tvång. Detta betyder mer specifikt en grundsyn om att varje person har rätt till frukten av sitt arbete, vilket är en tanke som genomsyrar hela den liberala idévärlden. För vi måste komma ihåg att den klassiska liberalismen, med tänkare som John Locke i spetsen, föddes under en tid då feodalfurstar skattade bönderna hårt för att finansiera kostsamma krig eller extravaganta skrytbyggen. Det var som en motreaktion på denna utsugning som den ursprungliga liberalismen föddes.

Men den lösning som John Locke och andra liberaler fann på detta problem har visat sig vara allt för grovhuggen och förenklad. Den klassiska liberalismen har alltid lagt sin tyngdpunkt på att stärka äganderätten. Att en person som brukar jorden blandat sitt arbete med materien, och därför kommer att äga denna för all evig framtid, eller tills han eller hon väljer att överlåta egendomen till någon annan. För den självförsörjande bonden blev detta till ett skydd emot utsugning, men vad som glömdes bort eller medvetet förnekades var det egenvärde som marken själv hade. Varje naturresurs innehar nämligen ett egenvärde eftersom det alltid finns många potentiella användare av en viss specifik naturresurs. Detta egenvärde blandades med arbetsvärdet utan någon hänsyn, och förpassades sedan till historiens glömska.

Men när liberalismen förespråkade denna starka äganderätt, så lades också grunden för ett av historiens största bakslag för friheten. För även om John Locke slogs för den lilla självförsörjande bondens rätt till sin skörd, så kan nämligen den äganderätt som Locke förespråkade lika gärna användas av en feodalfurste som äger större delen av ett land. Frågan är bara vems namn som står på ägarhandlingarna.

Om vi betraktar det feodala maktspråket så inser vi snart också att ägandet utgör en central del i dessa maktstrukturer. Följande är vad den Svenska Wikipedia säger om feodalism:

"Under honom fanns storvasaller som lydde och fick mark av kungen. Undervasaller som lydde storvasallerna, kunde till exempel vara riddare och soldater. Längre ner fanns självägande bönder. Under dem fanns egendomslösa, såsom torpare, statare, drängar och pigor, daglönare, backstugusittare och tjänstehjon, där många levde under förhållanden som påminde om livegenskap."

Detta är förstås en modern tolkning av ett gammalt samhällskick, men vad som framkommer i detta är att just ägandet spelar en central roll i medeltidens begreppsrymd. Så tvärtemot vad vi kanske kan tro i dessa dagar, så var det inte kungens rätt till våld som betonades i maktspråket, utan istället kungens ägande av kungariket. De som hade makt ägde någonting, och de som inte hade makt, ägde ingenting. De var egendomslösa. En maktordning som följer oss än i våra dagar.

Det feodala våldet som kungen utövade mot sina undersåtar följde sedan som en logisk konsekvens av ägandet, för om någon jagade vilt från kungens ägor utan tillåtelse, så skulle personen straffas eftersom han eller hon kränkt kungens äganderätt. Detta primitiva rättspatos har antagligen alltid slagit an en ton i den mänskliga hjärnans primitivaste revirinstinkter, men frågan är om detta är ett tillräckligt skäl för att upphöja denna princip till en av vår tids allra heligaste. Så även om klassiskt liberala berömmer sig själva för att framföra en våldsfri ideologi, så finns där ändå alltid ett hot om våld, om någon bryter emot äganderätten.

Vad värre är, att tack vare den så kallade nyliberalismen, så har denna feodala idé om obegränsat ägande följt med oss ända in i modern tid. Men nyliberalismen har även ett feodalt arv som är mer påtagligt. För alla de kungliga ägorna som erövrades med vapen i hand, har sedermera styckats upp och ärvts ner genom generationer för att sedan ligga till grund för dagens nyliberala äganderätt. Man brukar säga att brott borde preskriberas efter en viss tid, men vad är preskriberingstiden för stölden av stora delar av en hel planet?

På så vis införlivades ofriheten, under frihetens fana i samtidens absurda dubbeltänk. Kanske är det rentav passande att Sverige fortfarande är en monarki på pappret, ty den feodala äganderätten lever fortfarande kvar i vårt samhälle. Om vi avsatte kungen, så vore det att låtsas att vi är någonting vi inte är.

Man brukar säga att historien alltid upprepar sig, första gången som tragedi, andra gången som fars. Inget kan vara mer sant vad gäller feodalismens återinträde i mänsklighetens historia. Forntidens feodalfurstar som med största allvar i blicken stirrade ner från sin tron, har idag ersatts av en ny sorts feodalfurstar, som med glimten i ögat och med en aura av klämkäck ungdomlighet vältrar sig i hejdlös kommersialism. Dessa nya feodalfurstar har inte längre fått sin makt ifrån gud, utan är sin egen lyckas smed, eller har bara haft turen på sin sida. De är vinnarna i ett kommersiellt utslagsspel som handlar om vem som äger mest. I länder som USA växer renässanspalatsen upp som svampar runtom i landet, även om dessa idag kallas för "crib" eller "överdrivet stor villa". Feodalfurstar som Anna Anka hunsar sina tjänstejoner, precis som i de gamla goda tiderna, men den här gången sänds det på TV så vi får skratta åt det. Tragedin har blivit fars.

För det som rent konkret har blivit fel i dagens samhälle, är att många människor tjänar pengar på bara pengar, snarare än på sitt arbete. Och de som faktiskt arbetar, får behålla en allt mindre del av resultatet från deras arbete. Om de nu ens får något arbete. Och även om just Paul Anka tjänat pengar på sin förmåga, så var det många andra människor som aldrig fick någon chans i detta samhälle, och som började sina liv i skuld. Människor som tvingades ta vilket jobb som helst, till vilket pris som helst. Jag tror till och med att det var precis det som John Locke ville undvika en gång i tiden då han lade grunden för liberalismen. Men något blev fel. Han skulle nog vända sig i sin grav om han visste vilket utsugarsamhälle som blivit konsekvensen av hans till synes så oskyldiga äganderätt.

Att marknadsliberalismen nu befinner sig i kris handlar inte bara om finansiella system som havererat, och om en orättvis värld som missförstått dess intentioner och skyllt socialistiska misslyckanden på liberalismen. Marknadsliberalismen befinner sig i en rent ideologisk kris. Nyliberalismen blev nyfeodalism. Så detta vore ett utmärkt läge för liberala tänkare världen över att återupptäcka tänkare som Thomas Paine och Henry George som alltid funnits där i den liberala bokhyllan, kanske bara något täckta med damm. Kanske vore det dags för en frihetlig renässans, fast då en frihet som gäller människan, och inte bara marknaden.

Lösningen är dessutom väldigt enkel och förvånansvärt konkret, för även dagens feodalism utgår ifrån ägandet. Det handlar bara om att erkänna naturresursernas egenvärde, och alla människors lika rätt till detta egenvärde eftersom ingen människa har skapat dem. I ett system som hämtat inspiration ifrån aktiehandel skulle man kunna ge varje människa ett andelsvärde av dessa naturresurser, utan att för den skull behöva dela upp dem rent fysiskt. Principen är bara att den som använder mer än sin beskärda del, på så vis måste kompensera övriga människor för detta, samt att varje människa ges ett startkapital att utgå ifrån i sitt liv. Ja, kanske skulle till och med John Locke ha tyckt om den här idén om han hade haft möjlighet att se den.

Av Robert Wensman 12 maj 2010 09:29