Utan ljus, utan ord

Orden kommer inte till mig idag. Det är som att tangentbordet inte är mitt. Det är någon annans. Någon som inte vill dela det sista tuggummit med mig… eller dricka ur samma flaska vin. Någon som kanske inte vill mig illa… men inte heller gott. Lampan är inte heller på min sida. Hon lyser inte för mig. Det är som att hon inte är min. Hon lyser för sin fot, för sin skärm. Hon lyser för alla… för alla utom mig. Jag frågar henne om jag gjort henne något ont. Hon svarar mig inte. Jag är inte värd att svara. Jag är inte värd att svara.

Jag frågar mitt tangentbord om hjälp. Vill du snälla hjälpa mig att skriva? Skriva något fint. Han svarar inte. Han bara sitter. Sitter framför mig – i tystnad. Tystnad.

Jag sitter utan ljus och utan ord. Jag sitter i tystnad. Snälla ipod, vill du inte spela något för mig? Min ipod ger mig ett ljus som jag har svårt att läsa av. Han vill mig inget gott. Han vill inte dela min glass en sensommarkväll, han vill inte hålla om mig när jag gråter. Jag ska spela musik för dig, säger han. Vacker musik spelas i mitt rum utan ljus och utan ord. Musiken är vacker… men dyster. Snälla ipod, vill du inte spela något glatt? Det är nog så dystert i ett rum utan varken ljus eller ord. Min ipod svarar inte. Det är som han inte är min. Han är någon annans. Han spelar sin dystra, vackra musik… han svarar inte. För jag är inte värd att svara. Jag är inte värd att svara.

Av Jonna Rönnlund 11 maj 2010 13:04