Tre dikter till kaffet.

Palett, pensel och mycket jobb.

Jag målar vallmon röd
på den gula rapsen.
Sedan målar jag lätta vita moln
på den ljusblå himlen.
Längst bort målar jag en liten vit kyrka.
Fram till kyrkan målar jag en allé av pilträd,
Vid kyrkan lägger jag en äng där hästar betar.
Det går ett par timmar, tillslut är jag nöjd.
Suckar djupt tillfredsställd.
Packar ihop mitt staffli och går hem.
Men verkligheten är ändå vackrast.


Ålder har ingen betydelse.

Det är vackrast när det skymmer, säger de som vet.
Därför släcker jag ner ett par lampor innan du kommer,
så att du inte ska se alla mina skavanker och rynkor,
försöker gömma mig i dunklet.
Kammar håret en sista gång, hör sedan att du ringer på dörren.
Hjärtat bultar vilt och kinderna känns heta.
Min kropp som jag försökt klä upp så gott det går.
Men du hinner inte mer än komma in,
förrän du tänder stora lampan i hallen.
Tittar på mig noga och du ler med hela ansiktet.
Innan du tar mig i famn och kramar mig hårt.


En lång tanke räcker länge.

Det är svårt att skriva kort,
när man är så lång som jag.
Det är svårt att vara kortfattad,
när jag har så mycket att berätta.
Det är ännu svårare att låta bli skrivmaskinen,
när min laptop jobbar så mycket snabbare.
På att avsluta denna lagom korta dikten,
som försöker fånga in den långa tanken.

Av Linda Åberg-Luthman 10 maj 2010 12:19