Av längtan

I samma ögonblick som jag såg de bruna stövlarna med sned hög klack visste jag med absolut bestämdhet att jag skulle ha dem. Kosta vad de kosta ville, mina skulle de bli. Jag klickade på knappen för att lägga dem i mina minnesanteckningar och fortsatte sedan surfa runt bland sajtens auktioner.

Hela tiden såg jag bilden av stövlarna klart och tydligt framför mig, och till och med kände hur de skulle sitta perfekt på min fot. Min längtan blev större ju längre dagen led och jag kikade om och om igen in på Traderas annons där de fanns. ”Utgångspris femtio kronor” stod det, och jag funderade en kort sekund på om jag skulle klicka in för att visa mitt intresse, men nej… nu gällde det att vara smart! Inte visa att jag suktade efter dem. Det gällde att slå till snabbt som en kobra när någon annan budat.

Dagarna gick och jag gick in på sajten flera gånger om dagen för att kika på de efterlängtade stövlarna. Några hade budat och summan hade trippat upp till etthundra kronor jämt.

Skuldmedvetet tittade jag in i min garderob som svämmade över av både kläder och skor. De vita dubbeldörrarna gick inte längre att stänga, och dörren bågnade av tyngden alla vackra behås gav. Kläderna hängde i snygg ordning färgmässigt om än lite trångt. Sanningen att säga hade jag nog tappat fokus på vilken stil jag ville ha på mina kläder, och därför var där regnbågens artilleri. Här och där skymtade vita prislappar. När jag gick in på mitt bankkonto visade det att jag hade några enstaka tusenlappar kvar till lön, och jag visste att stövlarna egentligen borde få komma till någon annan tjej, men jag ville såååååå gärna ha dem.

Barnen stojade friskt när slutligen dagen D kom, och jag satte mig sammanbitet ned vid datorn redo för en match med dallrande nerver. Tricket med Tradera var att vänta, vänta och vänta tills minuterna blivit till sekunder, och DÅ gällde det att snabbt som sjutton kasta in ett bud som var mycket högre än det som just då var högst. Med darrande fingrar satt jag med händerna startklara över tangenterna. Tryckte sakta på tangenterna för att likt en panter kasta mig in i leken, och vinna.

För naturligtvis vann jag, och en vecka senare tryckte vår trevlige lantbrevbärare dem med stort besvär ned i vår trånga vita brevlåda.

Känslan när jag drog på mig dem var precis sådan som jag föreställt mig, och de var ursnygga. Att klacken kanske var lite väl hög fick jag leva med. Och de tvåhundrafemtio spänn jag lagt ut för dem skulle jag enkelt få tillbaka om jag sålde dem.

Av Anitha Östlund Meijer 22 apr 2010 10:59