Får jag inte sälja kan jag väl skriva!

Föräldrapenningen tog slut och november 2009 var det ett faktum att jag tillhörde skaran av arbetssökande. Jag märkte snabbt arbetsgivarnas ointresse av min person. Att som fyrtiofemåring bli arbetssökande var ingen hit och de tre barnens efterlängtade tillkomst innebar att jag invigdes i VAB-världen. Något som lyste som en röd varningslampa i CV:t och skrämde bort de arbetsgivare som hade det minsta intresse av mig. De flesta svarade inte alls, och de andra skickade ett vänligt mejl där de informerade mig om att tjänsten var tillsatt av någon annan.

Över tjugo års erfarenhet i butik skickades i papperskorgen. Oavsett mina många år som butikschef och de fina betyg som skrivits av forna arbetsgivare. Att jag dessutom är en jäkel på att sälja och en positiv, glad själ spelade heller ingen roll.

Suckande insåg jag fakta efter några månader och började titta inåt i mig själv – vad är jag bra på? Tre bra saker fann jag som lyste starkare än de andra egenskaperna. Som säljare har jag varit effektiv, vänlig och drivande. Skrivandet har jag med mig från barnsben och det är antagligen en kvarleva av mammas forna berättande av egenskrivna texter. Driftig som få har jag alltid varit, och nyfikenheten har många gånger drivit mig att söka svar på många frågor. Internet har blivit en stor effektiv uppslagsbok.

Det enträgna skrivandet på min blogg Novellbloggenär uppmärksammat och har lett till att jag satsat på att skriva på heltid. Kommentarerna på texterna jag lägger in är idel positiva och manar mig vidare. Fantasin lämnar mig aldrig i sticket och antalet texter jag skrivit har snabbt växt till över trehundra. Allt finns på nätet till allmän betraktelse.

Marknadsföringen av boken som jag skrivit om barnens tuffa tillkomst går segt och istället för att översätta den till engelska lämnar jag den ett tag för att påbörja mitt nästa skrivprojekt. Som ett experiment delar jag med mig succesivt av det skrivna till mina läsare på en blogg under samma namn som boken.

Mörka nätter när de tre små barnen sover skriver jag kapitel efter kapitel, och minnen som legat långt bak i hjärnan plockas fram och sätts på pränt. Boken är en självbiografi om tiden som nyinflyttad till Stockholm och börjar när jag fyller tjugo för att sedan följa den sexuellt oerfarna lilla gryende kvinnan genom kärlekar, våldtäktsförsök och lyckostunder.

Av Anitha Östlund Meijer 15 apr 2010 06:00