Välgörenhets-VD:ar borde få bäst betalt

Innan jag vidareutvecklar resonemanget är det dock viktigt att klargöra vissa saker. Just fallet med Svenska Röda Korset är lite speciellt då man av flera anledningar kan ifrågasätta arvodena i just den organisationen. Hur kan till exempel någon i en ledande ställning i den organisationen stå rakryggad med tanke på det svindleri som pågått inom den organisation de är ansvariga för och byggt upp? Det pekas fingrar åt alla håll utom inåt. Trots alla förvarningar.

Dessutom är mitt resonemang vitt skiljt från det försvarsresonemang kring de höga arvodena som exempelvis Westerberg själv framförde in en artikel i DN 28:e februari "Kritiken mot Röda korset är felaktig och kränkande". Jag tror inte dessa åsikter är exklusiva för Röda Korset utan snarare väldigt representativa för välgörenhetsorganisationer som helhet. Men att fokusera på vilken intäktskanal om det är donationer eller medlemsavgifter arvodena tas från känns irrelevant. Att hävda att alternativet inte är ökat bistånd, utan att lägga över ansvaret på andra anställda vilket inte är billigare, luktar typisk skuggboxning från företagsledare som tror att vi andra är dumma.

Jag vill också påpeka att jag med "bäst betalt" nödvändigtvis inte menar "mer betalt" utan helt enkelt bara bättre betalt än de styrande i andra organisationer och företag. Så mitt resonemang verkar oberoende från eventuella åsikter om att dagens styrelseledamöter VD:ar och andra ledande befattningshavande generellt är överbetalda.

Så, jag är alltså inte beredd att hålla svenska Röda Korset om ryggen. Men jag tycker att den simpla princip som ligger till grund för mycket av kritiken är felaktig. Att tjäna bra med pengar på välgörenhet är inte tabu. Det är inte fult. Det är snarare helt fantastiskt!

Det rådande moraliska läget tycks vara som följer: Jag skall respektera en tillverkare av hårdplastprodukter som jag inte visste att jag behövde innan världens dyraste marknadsföringskampanj övertygade mig om motsatsen, som tjänar storkovan på att jag och tusen andra köper prylarna. Men jag skall revoltera när någon annan lyckas dra in lika mycket pengar på att övertyga mig att lägga samma summa på att hjälpa svältande i Somalia. Den logiken rimmar illa.

Idén om att välgörenhetsarbete ska drivas på ideologiska snarare än kommersiella grunder är dum och hämmande. Varför är det mer moraliskt förkastligt att försöka profitera på att sälja bättre samvete till landets medborgare än att kränga bensin till dem?

Herregud, jag önskar att välgörenhetsorganisationerna kunde bli ännu hungrigare och bättre rustade för att konkurrera om mina pengar. Så att jag vid månadens slut skulle kunna titta på mitt kontoutdrag och konstatera att jag lockats till att hjälpa till att bygga ett björncenter i Kina istället för att ha köpt en fejkad iphone från Kina. Och att istället för att stödja utbyggnaden av ännu en växthusgasspyende fabrik, så har jag medverkat till att sätta ännu en arbetslös välgörenhetsarbetare i arbete.

Naturligtvis tänker ju nu många att det här skulle öppna för bluff och båg. Och det skulle det. Precis som i alla andra branscher som redan drivs strikt kommersiellt. Det tummas reglerna på så många håll i så många branscher att det inte är konstigt att mänskligheten tappat greppet. Men jag ser hellre att någon svindlar med pengar jag donerar än fuskar med industriproduktionen av de rätt poänglösa prylar jag i god tro köper. Rätt säker på att miljön håller med.

I en värld som till mångt och mycket drivs av tillgång och efterfrågan är det märkligt att det stora behovet av välmåendekänslor i ett stressat västvärlden samt det ännu större behovet av hjälp i resten av världen inte tillgodosetts. Den enes efterfrågan är ju här den andras tillgång. En viktig anledning till denna obalans lär vara att den personliga ekonomiska vinningen i välgörenhetsbranschen helt enkelt inte är tillräckligt stor för att driva på hela branschen.

Jag ser med glädje fram mot den dagen då den enerverande abonnemangsförsäljaren som ringer mitt i fotbollen på söndagar har konkurrerats ut av tjejen som ringer för att kränga på mig möjligheten att sponsra en fotbollsplan i en avlägsen provins i Bolivia.

Av Kim Lund 14 apr 2010 11:03