Den odemokratiska mångfaldspolitiken

Under 1990-talet gav SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, ut en samling rapporter vari det demokratiska tillståndet i Sverige granskades. De skrevs av Sveriges främsta statsvetare, experter på ämnet demokrati, vilka i sammanhanget hade fått den eleganta titeln Demokratiråd. I rapporten från 1995, "Demokrati som dialog", finns en från demokratisk synpunkt mycket allvarlig motsägelse som de kloka grekerna noterade redan för mer än 2000 år sedan. Saken handlar om vad som ska vägleda politiken och samhället – majoritetens uppfattning eller de bästa/klokaste argumenten.

Å ena sidan hävdar Demokratirådet att majoritetsstyre är det naturliga i en demokrati och att politiken självfallet ska läggas upp efter den principen. Å andra sidan hävdar man, lika självklart, att de bästa argumenten ska vägleda. I Demokratirådets värld tycks de båda kunna fungera parallellt utan komplikationer uppstår. Problemet: om en majoritet är för att släppa ut hälsovådliga ämnen för att det ger dem billigare el, så finns det talrika och hållbara argument mot denna "demokratiska vilja".

Det är ingen hemlighet att det svenska samhället, liksom EU, överlag har urartat till en oöverblickbar teknokrati; EU:s lagstiftning står över den svenska, varför en diskussion om inhemsk politik bör inbegripa EU. Den lilla människan är chanslös mot en sådan byråkratisk koloss – eller "järnbur", för att parafrasera Max Weber – som ju finns i varje europeiskt land. När den lilla människan påtalar brister kan byråkraten smidigt skjuta ansvaret ifrån sig eller hänvisa till någon av de tusentals paragrafer och lagar som politikerna stiftat. Analogt kan politikerna påstå att inhemska problem beror på läget i "andra EU-länder", "marknaden", "globaliseringen" eller dylika abstraktioner.Experter har anmärkt på att EU-politiker fattat beslut som de inte förstått innebörden av. Bland annat framkom detta vid genomdrivandet av Lissabonfördraget, även kallat Reformfördraget, som nu är europeisk tillika svensk lag. Inte heller är det någon hemlighet att politiker premierar sig själva.

EU-överheten har kommit att präglas av en sorts elitism. Dock inte den traditionella som handlar om att vara en ansvarstagande och kompetent auktoritet och förebild, utan om en attityd som mynnar ut i: "Vi häruppe vet bäst, därför måste vi bestämma åt er därnere." Redan för 100 år sedan visade sociologen Robert Michels i en klassisk studie, att en från början jordnära och hederlig person som gör politisk karriär, snart kommer att anamma de värderingar som råder längst upp i den demokratiska hierarkin, värderingar som ofta är väsensskilda från de ursprungliga. Det finns en logik häri: hade personen inte tagit till sig dem så hade han eller hon inte nått toppen.

Michels iakttagelse är lätt att applicera på samtiden. Man kommer inte långt, vare sig i Sverige eller EU, om man inte bejakar de toppstyrda, rådande värderingarna som har att göra med mångfald och oreflekterad tolerans. Vill man komma någonvart ska man vara mer eller mindre osjälvständig och okritisk gentemot dessa Sanningar som kan leda till åtal om man dristar till sig att kritisera dem. När en moderat kommunalpolitiker inför valet 2006 i en insändare i lokalpressen framförde politiskt inkorrekta men sakligt korrekta tankar, skrev nuvarande arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin "Jag blir så förbannad att jag kokar… Man säger inte så, man skriver inte så och man tänker inte så om man är moderat."

Detta strider mot det demokratiska ideal där medborgarna ska ha rätt att ifrågasätta och kunna bilda sig egna uppfattningar se till exempel Demokratirådets rapport från 1998 – "Demokrati och medborgarskap" – där man lanserar "den gode medborgaren", en självtänkande, handlingskraftig, deltagande och solidarisk medborgare.

Som ovan antytts har de toppstyrda värderingarna sällan med vanliga människors vilja att skaffa. Men de påtvingas dem med sanktioner av diverse slag, alltifrån lagar och förordningar till social skam och fängelse. Den som med argument påtalar brister i överhetens värdesystem och sanningsanspråk riskerar alltså åtal och fängelsestraff. Här och nu åtalas och fängslas årligen 100-tals EU-medborgare för tankebrott, inte för att de förespråkar våld utan för att de uppvisar ett självständigt och kritiskt tänkande såsom det anstår en vad Demokratirådet anser vara "god medborgare". I flera europeiska länder har också väckts åtal mot partier och politiker som varnar för islamiseringen. Aktuell är rättegången i Holland – sällsynt nedtystad i Sverige – mot partiledaren Gert Weilder vars parti är bland de största i landet.

Detta visar att överheten inte vågar ta den demokratiska debatt som de säger sig värna. Och det ger en vink om att deras argument inte är hållbara. Makten motarbetar den demokratiska principen om argument och diskussion. Härtill har överheten i flera länder gått emot principen om majoritetsstyre och helt sonika kört över folkens åsikt om minskad invandring. Massinvandringen och islamiseringen av Europa pågår för fullt.

Om detta må massmedia och EU-politikerna inte berätta. Emellertid berättar man gärna när Kina, Kuba och Iran inskränker demokratiska friheter och fängslar dissidenter. Detsamma gäller när EU-medborgare med politisk korrekta åsikter bevistar länder utanför EU och fängslas för att de framfört systemkritik. Då sluter man upp. Svenske medborgaren Dawit Isaak är nog det främsta exemplet. I sitt gamla hemland Eritrea har han fört fram tankar som ogillas av statsapparaten. EU som organisation har krävt hans frigivande. Man kräver att yttrandefriheten ska gälla utomeuropeiska länder men undergräver samtidigt denna frihet på europeisk mark. Tydligare än så kan hyckleriet inte bli.

EU har en princip om decentralisering av demokratin. "Kommunalt självstyre" är en svensk variant på temat. Men principen gäller inte i frågor som överheten anser särskilt viktiga, framförallt den om att skapa ett toleransens och mångfaldens samhälle. När skånska Sjöbo 1988 röstade mot asylmottagande ändrades beslutet snart efter mediala och politiska påtryckningar. Detta var innan Sverige blev EU-medlem. Emellertid hände samma sak nyligen i Vellinge. Det ärendet har fått ledande politiker att föreslå ett formellt avskaffande av kommunernas rätt att själva bestämma i denna fråga - Lex Vellinge.

På detta kommer att immigrationen i sig kan bidra till att urholka demokratin ytterligare. Tillgängliga prognoser pekar på att Europa kommer att tas över av muslimer. 1 Om så blir fallet följer ett islamskt styre vars värdesystem sharia och dhimmini inte är förenliga med demokrati.

Andra allvarligheter är att massmedia och storfinansen i många fall dikterar politiken, när det omvända borde vara det naturliga. Varken storfinansen eller massmedia är demokratiskt valda. Medierna får dessutom skattefinansierat miljardstöd varje år, ett stöd som bland mycket annat har använts till att driva en linje mot majoritetens vilja i migrationsfrågan. Ett annat exempel: majoriteten är för kungahuset men skattefinansierade tillika icke folkvalda medier kräver avskaffande av monarkin som anses odemokratiskt och alltför kostsamt. Flera medier vill alltså avskaffa en institution med argument som kan vändas mot dem själva.

Sammantaget har Demokratirådets främsta kriterier för folkstyret satts på undantag inom Sverige såväl som inom EU. Det gäller alltså urholkandet av majoritetsprincipen som står i konflikt med de klokaste argumenten; de i sin tur undergrävs av ofullständig yttrandefrihet i mångfaldsrelaterade frågor som EU anser särskilt viktiga; decentralisering och lokalt självstyre gäller inte i dessa frågor; och ofta har massmedia och storfinansen dikterat villkoren för politiken.

Denna kedja visar att det är svårt att ärligt hävda att vi lever i en demokrati och att EU skulle vara en garant för folkstyre i betydelsen medborgarinflytande.

Hursomhelst är kritik utan konstruktiva inslag inte mycket att hänga i granen. Alltså, vad kan göras för att få återupprätta folkstyret?

Grekerna visste att demokrati fungerar endast i det småskaliga; det visste för den delen även vikingarna som hade rådslag där man fattade beslut i viktiga frågor. I den småskaliga demokratin har sakfrågor större vikt än politiska partier i sig. Det lilla ger utrymme för en öppen dialog och det skapar tillit och förtroende mellan människor. Det lilla röjer bort möjligheten att gömma sig bakom byråkrati och lagar fattade annorstädes. Mera decentralisering sålunda. Detta är i linje med det som Demokratirådet kallar för klassisk deltagardemokrati respektive samtalsdemokrati överläggande, deliberativ demokrati, där folkomröstningar hör till och där en fri och öppen dialog föregår de beslut som fattas – endast den sortens beslut har legitimitet.

Realistiskt sett behövs likväl ett ledarskap på storskalig nivå, på det övergripande regionala och nationella planet. På dess kandidater måste ställas utomordentligt hårda krav. De ska vara hårdare än för den vanlige medborgaren, krav som visar att de sökande är kompetenta och inriktade på att handfast tjäna sitt folk, inte att sko sig.

Kandidaterna ska också vara nyanserade och självständiga gentemot politiskt korrekta trender samt massmediala och storfinansiella intressen. För att säkerställa detta kan användas tester som förenar arv och miljö. Utöver traditionella intervjuer och formulär kan man använda de nya, neurologiska scanningteknikerna. Med dem kan man avläsa vilka delar av hjärnan som i en given testsituation aktiveras hos kandidaterna. På så sätt kan man "mäta" graden av girighet, impulsivitet, osjälvständighet med mera. Har kandidaten alltför mycket sådant är han eller hon inte lämpad för posten.

Slutligen behöver varje samhälle en gemensam norm- och värdegrund som vägleder och ger medborgarna tydliga riktlinjer om vad som är rätt och fel. Den traditionella kristna etiken har bevisligen fungerat bra för Sverige. I vart fall har den fungerat avsevärt bättre än den normlösa och oreflekterade tolerans som präglat Västerlandet alltsedan 60-talet.

Under alla omständigheter krävs en genomgripande förändring av nuvarande "demokrati".


Källor:

1 I Metro 29/9 2005 säger Thomas Lindh, framtidsforskare på institutet för framtidsstudier i Stockholm att "Mer än hälften av Sveriges befolkning kommer år 2050 att vara invandrare eller ha föräldrar som är det. ... Det Sverige vi känner idag kommer inte längre att finnas. ... Inslaget av blonda, blåögda minskar. Invandringen kommer i huvudsak från Mellanöstern och Nordafrika." Vidare konstaterar han att framtidens Sverige kommer att ha ”kraftiga muslimska inslag”.

Se även Libyens ledare Khadaffi tala om hur islam ska besegra Europa, bl a genom dessa växande antal

Av John Järvenpää 14 apr 2010 09:32