Pinsam påskmässa

Jag som är en inbiten ateist har firat ganska många religiösa tillställningar ändå. Sorgemässa på swahili här i huset: En ung hyresgäst förlorade sin syster i en bilolycka i så alla i hennes församling i Sverige samlades här.

Annars blir det mest på resor. Religionen och kyrkogårdar säger så mycket om människorna som bor på en viss plats. Mina gubbar lärde sig till sist att kom vi till en kyrkogård av intresse så var det bara att sätta upp campingbordet och koka kaffe.

De judiska kyrkogårdarna i städer som Warszawa och Prag berättar sin fruktansvärda historia för oss. I Moskva, när man köar för ett besök på poeten och protestsångaren Vladimir Vysotskys grav där kön ringlat sedan han dog 1980 blir man medveten om att det finns en kraft inom människan som överlever generationers diktatur.

Jag var med vid en begravning i S:t Petersburg precis när de startat sin glasnost och där kysser man fortfarande den döde. Man tar ju seden dit man kommer, så jag kysste jag med. I grund en kärleksfull och vacker sed.

I den lilla 1400-talsstaden Sighisoara i Trasyvanien som mest är känd för att mannen bakom myten om Dracula, Vlad Teppes, föddes här en gång drogs vi med i ett begravningståg. Gatorna är väldigt smala och hela stan var på benen så det var bara att låta bilen följa med sakta: likvagnen i täten drogs av fyra svarta hästar. Väl uppe på kyrkogården satte alla sig ner bland gravstenarna och blev serverade vodka och små kakor av unga flickor i svarta klänningar, så kortkorta att de säkert hade gjort sig bra på vilken porklubb som helst. Vi blev också bjudna och som sagt så tar man seden dit man kommer.

Jag försökte även se en annan kyrkogård där, som var känd för sin träkonst där jag blev halvt ihjälskrämd av gränsvakter som fanns högt uppe i träden. Jag bröt mig ju in på kyrkogården i skymningen för att jag hade så bråttom. Gubbarna snackade mig ur den knipan. Jag skrev en artikel här på Sourze, ”I Draculas fotspår med mina två ex” om hur man nästan kan skrämmas att tro på spöken.

Men en gång gjorde jag bort mig. Det var på den lilla grekiska ön Hydra som ligger rätt så nära Aten. Där finns varken vägar eller bilar men man kan hyra åsnor och rida på de små stigarna mellan husen. En kväll råkade det vara ortodox påskmässa. Man bar en helgonbild fram och tillbaka genom alla de där trånga gränderna och man bar levande ljus i händerna. Vi köpte ljus och hängde på.

Jag sade till min käre att detta inte var avgudadyrkan, vilket han hävdade, utan en kulturupplevelse. Väl inne i kyrkan hölls mässan och efteråt tågade alla förbi prästen och kysste hans hand. Han var en stilig gråhårig herre med skägg. Just min typ, så när det blev min tur sträckte jag mig på tå och kysste prästen i ansiktet i stället. Ett sus hördes genom församlingen och en arg Roffe viskade: ”Är du inte riktigt klok?”

Ja, man bör nog hålla sig till seden på platsen. Men visst är prästen en stilig man?

Av Sunny Börjesson 08 apr 2010 11:51