Rättssäkerheten måste försvaras

Gunnar Strömmer, jurist och verkställande ledamot i Centrum för Rättvisa, har skrivit en artikel SvD där han konstaterar att allt vilar på rättssäkerheten och att denna är en förutsättning för demokratin.

Jag instämmer i det mesta av vad han skriver men då han kommer till utvecklingen de senaste 15 åren så delar jag inte hans åsikt fullt ut. Han menar att "möjligheterna för enskilda att överklaga ingripande beslut och begära skadestånd för övertramp har stärkts rejält".

Det är möjligt att jag missförstår honom och att han menar att införandet av Europakonventionen som svensk lag 1995 är det som har inneburit förbättrade möjligheter. Begränsat enbart till den utgångspunkten ger jag honom rätt, men sett till den praktiska juridiska vardagen så kan jag inte hålla med. Jag ska ge några exempel.

Idag krävs prövningstillstånd för överklagande av olika ärenden betydligt mycket oftare än för 15 år sedan, vilket på ett effektivt sätt minskat antalet överklaganden. Härigenom förnekas många att få sin sak prövad i en högre instans vilket jag menar är till skada för rättsäkerheten.

Ett annat exempel är den nya ordningen i hovrätten, kallad EMR, vilken har inneburit att man i hovrätten numera i stort sett ägnar sig åt att titta på en inspelning av vad som förevarit i tingsrätten. Jag menar att det är en självklarhet att den som står anklagad också ska ha rätt att tala i egen sak även i hovrätten. Den möjligheten har starkt begränsats, liksom möjligheten till att hålla till exempel omförhör med vittnen. Även detta har undergrävt rättssäkerheten.

"Rättssäkerhet handlar till att börja med om formen: Lagar och regler ska ha kommit till på rätt sätt och vara tydliga. Beslut ska vara förutsebara. Lika fall ska bedömas lika. Dessutom måste en rättslig prövning ske inom rimlig tid. Men det stannar inte vid processuella garantier. Den andra sidan av myntet handlar om kvalitet. Lagar, regler och beslut får inte ha vilket innehåll som helst, inte ens om de klarar alla formkrav"

Så skriver Strömmer och i detta har han naturligtvis helt rätt. Men med ovanstående som utgångspunkt kommer ett tredje exempel och det baseras på den omfattande kritik som den nuvarande regeringen fått av lagrådet angående kvaliteten i de lagförslag som läggs fram. Lagrådet är den enda granskande juridiska instansen av regeringens olika lagförslag och vad Lagrådet säger måste naturligtvis tillmätas stor betydelse.

För rättssäkerheten är det mycket oroande att regeringen dels lägger förslag vars kvalitet är undermålig, och dels, som i fallet med propositionen om drogtester av unga, väljer att helt bortse från den kritik som riktas mot förslaget. Detta är naturligtvis ett hot riktat direkt mot rättssäkerheten för den enskilde och ett starkt argument för införandet av en författningsdomstol i Sverige.

Ett fjärde exempel blir den lagstiftning som pådyvlats oss som ett resultat av attackerna i USA 11/9 2001. Mycket av den har varit generell och svepande med uttalade brister vad avser såväl förutsebarhet och proportionalitet, två faktorer som enligt Europakonventionen måste vara uppfyllda för att en lag ska kunna betraktas som godkänd. FRA-lagen och datalagringsdirektivet är två exempel på sådan lagstiftning.

Ett femte exempel blir det som även Strömmer är inne på, nämligen "allianser mellan offentliga och kommersiella aktörer, eller halvoffentliga aktörer med starka partsintressen som fack och arbetsgivare." Lagstiftning som direkt speglar sådana allianser är till exempel IPRED-lagen där privata intressen lagstiftningsvägen försäkrats resurser och makt gentemot den enskilde som på ett allvarligt och kränkande sätt skadar både integritet och rättssäkerhet.

De hemliga ACTA-förhandlingarna som kommer att leda till avtal och lagstiftning och där vissa särintressen tillåtits insyn i förhandlingsprocessen är ytterligare uttryck för just den risk för rättssäkerheten som en allians mellan regering och särintresse skapar. Även det faktum att förhandlingarna hålls i hemlighet och utan transparens för medborgarna utgör i sig ett rättssäkerhetshot.

Som ett sjätte och sista exempel vill jag anföra ett resonemang kring ändamålsglidning och vad vi kan kalla psykologisk anpassning och tillvänjning.

Argumenten kring ändamålsglidning vad gäller till exempel FRA-lagen är väl kända och kan i mycket korta ordalag sammanfattas med att när möjligheten att avlyssna alla har skapats så kommer den, trots de inskränkningar som finns inskrivna i lagen, så småningom också att utnyttjas.

Ett annat exempel är de förslag som börjat dyka upp avseende det DNA-register som byggts upp sedan lång tid tillbaka för forskningsändamål, där många nu anser att det ska öppnas även för till exempel polisen.

Ovanstående ändamålsglidning framstår som något av en självuppfyllande profetia och självklart innebär all sådan smygande förändring mot något annat ändamål än vad en lag från början syftade till ett allvarligt rättssäkerhetshot. Plötsligt får vi lagar som reglerar områden som de aldrig var avsedda att reglera och som heller inte prövats i riksdagen. Lagregleringen kan därmed sägas vara odemokratisk och rättsvidrig.

Utöver detta har vi så tillvänjningsfaktorn, en successiv tillvänjning som sker då politiker inför olika lagar och förbud som är direkt integritetskränkande och oförenliga med grundlag och konvention men varje gång motiverade med ett ädelt syfte. Den faktorn är större än vi tror.

Steg för steg har man på så sätt genomfört närmare 50 olika lagar med en sådan inskränkande effekt och ingen talar om den ackumulerade effekten av dessa som vida överstiger summan av de enskilda delarna. Inte heller ifrågasätts syftet och om detta verkligen kan uppnås med den lag som införs – för vem vill och orkar vara den som säger nej till det goda som förespeglas, på grund av en luddig rättssäkerhetsprincip?

På motsvarande sätt sker även en glidning hos de som är satta att ytterst verka i rättsstaten. Tydligast menar jag att vi under senare år sett en sådan glidning hos polisen. Ju vidare lagstiftning och ju fler befogenheter polisen har fått desto oftare ser vi nu också olika polisiära övergrepp. Jag tror att dessa i hög grad kommer sig av att polis och andra myndigheter, med det högröstade tonläge som länge rått i debatten om terrorhot, organiserad brottslighet och hårdare tag, steg för steg har överskridit gränser i lagstiftningen och nu anser sig vara mer eller mindre berättigade och tillåtna att göra detta.

Den första gången man överträder en gräns är den svåraste. När detta väl är gjort så blir det betydligt enklare att överskrida både denna gräns och andra i fortsättningen. Jag är själv övertygad om att den behandling som Jesper Nilsson fick genomlida i samband med hans möte med två tunnelbanepoliser är ett uttryck för just en sådan glidning hos ordningsmakten.

Den i sig har en del av sin grund i "kampen mot den organiserade brottsligheten". I sina kontakter med exempelvis MC-klubbar har polisen under flera år använt sig av taktik och utförande som på många olika sätt överskrider just sådana gränser. Detta görs i starkt medvetande om att ingen egentligen ändå bryr sig för det är ju ändå bara kriminella som råkar ut för den olagliga behandlingen. Mer om detta på min blogg.

När ändamålet börjar helga medlen så är man inne på en farlig väg. Men allt har ett pris och då man utvecklat ett särskilt sätt att tas med buset så är steget alls inte långt till att detta tänkesätt och denna attityd följer med även på uppdrag av annan sort. Här, menar jag, finns en delförklaring till vad som inträffade och varför Jesper Nilsson behandlades på det sätt som skedde.

Denna glidning är alltså efter en tid också till direkt skada även för "vanligt folk" och därav följer att vi ständigt och i alla sammanhang måste värja oss mot och säga nej till sådana glidningar även då det "bara" gäller en grupp kriminella eller andra mindre önskade varelser.

Rättssäkerhet måste garanteras alla annars kan den inte garanteras någon!

Det finns inget mitt emellan – det är antingen eller. Av det skälet är rättssäkerhetsfrågan helt enkelt av fundamental vikt för demokratins överlevnad på sikt. Därför måste rättssäkerheten alltid värnas och principer som att det är bättre att tio skyldiga går fria än att en oskyldig fängslas, och att ingen är skyldig till dess att motsatsen bevisats, upphöjas till odiskutabla, okränkbara och konkreta sanningar för var och en som vill kunna kalla sig demokrat.

Nu kanske någon säger att jag överdriver och att riskerna för rättssamhället inte alls är så stora som jag menar, för att vi lever ju ändå i en demokrati. Då vill jag framhålla att det är inte mer än knappt åttio år sedan som Hitler tog makten i det demokratiska Tyskland. Genom ett antal lagändringar etablerade han en legitim regim som i praktiken kom att innebära hans upphöjande till diktator. Sedan startade judeförföljelserna och även den utveckling som förföljelsen fick utgjordes av en glidning. Successivt så fick människor lära sig att judar var undermänniskor och på olika sätt förkastliga och då man senare började transportera dessa mindre värda till arbets- och utrotningsläger var det bara något naturligt och dessutom något som inte drabbade "det vanliga" folket.

Jag påstår inte att vi är nära något liknande i Sverige men jag påstår bestämt att det ligger i farans riktning om vi inte ser upp med glidning och tillvänjning av sådana lagar som vi egentligen borde förkasta och som vi hade förkastat för 15 år sedan med hänvisning till att de inte uppfyller grundläggande rättssäkerhetskrav.

Demokratin och friheten måste ständigt försvaras. Det viktigaste är att hela tiden prioritera och fokusera på frågor som rör rättssäkerhet och integritet.

Mot den bakgrund som jag tecknat ovan finns följaktligen heller ingen viktigare fråga i det kommande valet. Kära politiker, ni kan tjata vidare med er sifferexercis och er fördelningspolitik, RUT-avdrag hit eller dit, rödgrönt eller blå/orange, jag tittar efter det parti som sätter frågan om rättssäkerhet före alla andra frågor. För utan rättssäkerhet blir allt annat ointressant.

I frågorna kring detta ligger de etablerade partierna otroligt dåligt till och i stort sett inga röster hörs om att prioritera rättssäkerhetsfrågan.

Att göra så skulle innebära att en del makt återfördes till medborgarna från Helgeandsholmen och från Rosenbad och det är naturligtvis svårt för den som har makten att avstå densamma, vilket plötsligt förvandlar politiken till en sorts egenintresse för politiker och inte ett sätt för medborgarna att utöva den makt som enligt grundlagen skall utgå från just folket.

Av Michael Gajditza 31 mar 2010 11:27