"Dom är jättesnälla!" – Förnekelsens logik

Om en trevlig och snygg pojke utan förvarning kan rycka in en flicka på skoltoaletten och våldta henne, vilken kvinna går då säker? Charmiga män, vältaliga och med utseende för sig, är inte de nära nog basen för vårt friliberala samhälle? Företagsledare, bankmän, jurister och läkare. Vad skall vi lita på om vi inte kan lita på dem?

När min dotter Pia var drygt två år, besökte hon och jag Kolmårdens djurpark. Dagens klo blev att vara med när tigrarna fick mat. Ett knappt hundratal människor hade sökte sig ner till utfodringen och man småpratade med varandra i spänd förväntan. Pia satt på mina axlar för att se så bra som möjligt. Om några minuter skulle de komma. Och kom gjorde de – verkligen. Fem hungriga tigrar rusade fram genom en smal gång med järngaller på sidorna. Dånet påminde om åska. Betongväggar i rummet förstärkte ljudet och man anade explosiv kraft. Djuren slog hårt i de grova gallren. Här fanns målmedveten styrka. Total egocentrering. Noll empati. Och inte ett ljud från oss som såg på. En tiger går en aning för nära en annans mat. Direkt ett vrål som får nackhåren att resa sig. Ett kort aggressivt rytande och ett blixtsnabbt utfall. Här fanns urkraften. Jag kände skräck. Och det gjorde säkerligen flera med mig. Efter tio sekunder var tigrarna fullt upptagna med att äta. I lugn och ro. Hos oss var dock gastkramningen kvar. Alla höll ännu andan. Då plötsligt, mitt i denna spänning som gick att ta på, ropar min dotter med hög och tydlig barnröst: ”Dom är jättesnälla!” Alla vänder sig mot henne, samlar sig en sekund och tar in vad de just hört. Sedan brister det. Ett befriande skratt från en lättad skara, som nyss fått en aning om död.

En tvååring har inte en chans att utmana en farlig omgivning. Hon kan inte heller fly. Hon måste klara av att leva mitt i faran, även om döden kan inträffa när som helst. Därför har vi, sedan tusentals år, förnekande som ett av våra mest verksamma psykologiska försvar. Hungrig tiger blir jättesnäll. Oundviklig ekonomisk härdsmälta finns inte. Små justeringar skall räcka. Män som är i stånd till vilka övergrepp som helst, inklusive massmord på landsmän, görs om till pålitliga och ansvarskännande.

Det finns psykopater, sociopater och svårt narcissistiskt personlighetsstörda människor. Det syns inte utanpå. De är Dr Jekyll och Mr Hyde och de finns i varje skolklass, på varje arbetsplats, på lugna villagatan, i varje hyreshus. De är de bästa karriärklättrarna och når därför de högsta befattningarna. Dr Jekyll sätter vi på piedestal. Men Mr Hyde, han som är den dolda sidan hos dessa mycket störda människor, är så livsfarlig och skrämmande att vi förnekar att han finns. Ändå finns han. Eller hon.

Genom en bitvis smärtsam process har jag under de senaste fem åren gått den svåra vägen från ett blankt förnekande till fullständig och välgrundad övertygelse. Det jag tänker på är händelserna i USA den 11 september 2001 och därefter. För mig råder efter all vånda ingen som helst tvekan om att delar av landets styrande elit var delaktig. Hur kunde unga svärmorsdrömmar förvandlas till män som tar lagen i egna händer och förnedrar den författning man svurit all trohet?

Oavsett svaret – här är de nu, verklighetens makthungriga tigermänniskor. Men nu i frihet utan skyddsgaller. Ingenting finns mellan dem och oss. Inte ens polisens beskydd. Och de har tusentals tillskyndare runt omkring sig, som slåss för och bedyrar deras oskuld. Precis som i Bjästa. Men den unga våldtäckaren hade inte biljonerna på sin sida. Därför vågar sig Uppdrag Granskning och Debatt och hela det svansviftande mediedrevet fram. När det gäller USA eller Israel eller det korporativa fåtalsväldet, då tiger man. Ty man vet så väl att dessa krafter hämnas om de finner det mödan värt. Man anar livsfara. Och man gör som de som drabbats av stockholmssyndromet – lierar sig med makten istället för att avslöja den.

Det som driver Mr Nice och Herr Charm är kärlekshunger. Som barn blev de inte sedda och bejakade som de sammansatta människor de verkligen var. Det var villkorad kärlek som gällde. ”Om du är duktig kan jag älska dig. Annars inte.” Som vuxna kompenserar de kärleksbristen med makt. De klipska tar den genom pengar och samhällspositioner. Andra blir gängledare och grova brottslingar. Nu blir de garanterat sedda. Ingen hade råd att titta bort när Hitler kom till stan. Men var fanns kärleksfyllda föräldraögon? Nej, han blev inte sedd nu heller. Extraordinära prestationer begärdes. Han skulle vara mer än kung. Han måste klara rollen som Gud. Ur detta växte frustrationens raseri. En längtan efter kärlek som hela nationen blev honom skyldig. Makt kunde inte hela den splittrade själen. Han tyckte i sina sista dagar att hela Tyskland hade svikit honom.

Det finns många Hitlers. Makthungriga människor som förnekar och kompenserar sin kärleksbrist. I USA. I Sverige. Och i hela världen. 9/11 kan jämföras med Hitlers nedbrännande av riksdagshuset. De man skyllde på den gången angreps skoningslöst. Samma sak med 9/11. Vi har inget annat val än att se och avslöja. Vi måste övervinna förnekandet. Annars väntar ett slavliknande liv á la 1984. Det är som med Körsbärsdalen och Törnrosdalen. Det gäller att våga se. Att inte vara en liten lort.

Av Dag Nilsson 30 mar 2010 08:24