I morgon bär det av till Goa

Tystnaden har lagt sig över huset och stillheten har sänkt sig över mig efter att ha kört i hundranittio de senaste veckorna. Räkningarna är inlagda för att dras i slutet av månaden den andra av två twinrix-vaccinationer har blivit givna i hemmet nu i kväll, och glaset vin som förkunnar att semestern nu börjat har fått min kropp att längta till sängen.

Jag är van att vara själv, efter att ha provat det nu i tio år, men det är situationer som denna, en resa, som gör att det ibland känns tungt. Allt vilar på mig, och när förberedelser krockar med en tonårings tårar får man styra tankarna åt det viktigaste och trösta. Det handlar om patienter som nu fått reda på att jag ska ha semester och där jag måste inge mod innan jag far iväg. Katterna ser lite förvirrade ut och lägger sig i ryggsäcken som ligger uppfläkt med halvt innehåll.

Den store avstod från kompisarna ikväll och den lille somnade som en slagen hjälte i soffan medan mina ögon höll på att gå samma väg. Skavfötters låg vi där och slappnade av som den fredag det är.

Det är underbart med resor och jag har alltid älskat de där dagarna innan när förhoppningarna om händelser dyker upp. Indien. Många har varit där och alla jag pratat med har bara positivt att säga om folket och gästfriheten. Jag förväntar mig en hel del nya dofter, visuella minnen och ljud. Än idag kan jag komma ihåg ett lite kallt HaNoi i februari då jag cyklade iväg till mitt arbete och jag kände doften av spritköken folk hade ställt upp på trottoaren för att laga sin frukost, noodlesoup. När min hyresvärd här i Lund eldar med sura gamla halmbalar får jag samma känsla och jag stannar upp och stänger ögonen och munnen dras upp i ett stort leende.

Det är många år sedan jag var i HaNoi men vissa minnen försvinner aldrig. Jag hoppas Indiens Goa kan ge mig samma minnen. Jag hoppas på färger och härligt primitiva hytter på stranden. Jag hoppas på god mat och simturer med delfiner. Vem vet, kanske blir det något annat, men något blir det alldeles säkert!

Jag ska leda in den lille till sin säng nu. Sedan ska jag krypa ner och sätta klockan på halv sju. Halv nio kör grannen oss till tågstationen och så börjar resan.
Precis som idag på jobbet när mina kollegor kramade om mig och önskade mig god resa, och som häromdagen när ett möte med en patient gav så mycket kärlek, så kommer jag att ta till vara på stunden i morgon och om en vecka, så att jag om några år när jag står i min åker och sluter mina ögon kan känna Indiens energi ta sig ända ut till vetefältet.

Av Birgitta Stiefler 19 mar 2010 23:04