Misslyckat lönesamtal

Nja, riktigt så illa är det ju nu inte för mig bara för att jag inte fick lönepåslag. Däremot är det irriterande.

Vaknade för en timme sedan av att en av katterna ville in. Plötsligt flög det över mig en molande känsla av olust. Samma sorts känsla som när någon har anklagat dig för något du inte gjort. Det liksom brände och stramade i halsen av tillbakahållen ilska.

Än en gång har jag fallit till föga. Vart tog de där pengarna vägen som min förra chef lovade mig? Det känns som om jag inte stod på mig. Jag har fallit till föga ännu en gång. Låter mig invaggas i tron att jag inte är värd lika mycket som andra. På marknaden. I ett kapitalistiskt system där det gäller att sälja sig själv som om man vore en köttbit på stritan.

Min styrka är inte löneförhandlingar. Jag skulle vilja sträcka mig ännu längre och säga - situationer där jag ska marknadsföra mig själv är inte riktigt min grej. Att däremot förklara hur bra andra är tycker jag är lättare.

Det som irriterar mig är att jag mäts utifrån en måttstock som är fyrkantig. Försäljning är det enda verktyget som används för lönesättning och också det enda jag inte kan ifrågasätta.

Ja, i ärlighetens namn nådde jag inte riktigt upp till försäljningsmålet förra året. Däremot vet jag att jag räddade många kunder från att hoppa av skutan genom att bygga upp en relation med dem. Jag använde min erfarenhet, min empati och de mjuka värdena jag är bra på. Men hur mäter man "mjuka värden"? Jag ska inte säga var jag jobbar, för att jag har lärt mig att man inte ska mixa blogg och jobb.

...Men lek med tanken att jag jobbade på en klädaffär - säg en liten boutique. Så fort en kund kommer in i butiken har din arbetsgivare lärt dig att du läsa av kunden. Hur är han klädd? Har han pengar? Hur mycket tid ska jag lägga ner på honom?

Jag gör precis som min chef har sagt och går fram och frågar om kunden behöver hjälp. Han ler och säger "nej tack". Du fortsätter i cirklar runt honom och böjer dig framför honom med en vacker skjorta i siden som du smekande håller över armen medan du säger; "Denna har vi precis fått in från orienten" - "Bästa kvaliteten...Skulle passa dig utmärkt min herre - en vacker skjorta till en vacker herre".

Om mannen verkligen kände att han behövde en skjorta från orienten, provade den och det visade sig att den satt perfekt... ja, då skulle jag vara extremt nöjd med min insats och säkert min arbetsgivare med, men om mannen kränger på sig skjortan, det visar sig att den sitter halvtasktigt och är alldeles för dyr för hans plånbok men att jag ihärdigt lovprisar den överviktige mannen att skjortan sitter "perfekt" och övertalar honom att köpa den - har jag då gjort affären en tjänst? I längden?

Jag vet att jag är en idealist, men jag vill gärna tro på ärlighet och snällhet. Moral och etik ligger högt på min lista. Men jag vet också att jag för en kamp på fel slagfält. Det är inte dessa värden som premieras inom den bransch jag jobbar. Att tro det är lika korkat som att tro att världen är befriad från djuriska instinkter. Jag påminner mig om en barndomsanektot min morfar brukade berätta för mig. Jag hade precis lärt mig prata. Han hade frågat mig vad jag skulle göra om jag mötte en orm? Jag hade svarat; "Hej orm! Om jag får klappa på dig får du klappa på mig!" Ja, tjena! Det känns som om jag fortfarande är där. Lika jävla korkad! Jag har tamejfan inte växt upp.

Detta visar bara prov på hur fel ute jag är. Självklart ska jag inte ha något lönepåslag. Hur dum får man vara egentligen? "Mjuka världen. Ha, ha, ha! Var är du uppväxt bruden? I en gated community ella?"

Jag vet inte om det är jag som är en cirkel instängd i en fyrkant? Eller är det jag som är fyrkanten? Jag får väl klippa ett av strecken i denna inlåsning och ringla iväg vidare i världen - med gifttänder denna gång. Nya visioner - nya mål.

Av Anna Drangel 17 mar 2010 07:18