Därför står min solstol i ett garage i Gävle

Det är onsdagskväll, klockan har just passerat 21 och vi är på väg från Stockholm till Umeå. Efter ett och ett halvt år, ihopknökad i ett 12 kvadratmeter litet rum har min längtan efter ett drägligt boende, och då framför allt ett kök med en spis, fört mig norrut igen. Som allom bekant dräller det inte av lediga tvårummare i storstaden och i väntan på att jag skall hitta mig något större och bättre, har jag valt att åka hemöver för att därifrån spana bortöver.

Och nu är vi då äntligen på väg. Stellan och Pavle startade redan tidigt i morse. Tio timmar och 65 mil senare är de hos mig i Tyresö och snabbt har vi packat Merca-kombin full med mina prylar. På den lilla yta som finns över sitter jag, nästan lika trångt som jag gjorde i lyan, men just nu struntar jag i det. Jag är på väg mot ett bättre boende och efter ett tämligen pissigt år överlag, känns det rätt ok. För att inte säga rätt bra!

Vi har en GPS till vår hjälp och Lill-Babs-wannabeen guidar oss genom centrala Stockholm. Stellan blir dock stressad och vi med honom. Trafiken är ymnig och LBW hojtar "sväng vänster om 50 meter" för att sedan sekundsnabbt bräka "håll höger, sväng in i rondellen om 200 meter" och när Stellan inte hinner byta fil tillräckligt snabbt, trots två begångna brott på vägen, säger donnan. "Fel rutt, omdirigering sker."

Men ut från stan kommer vi till sist och swosch har vi passerat Uppsala. Efter en snabbtitt på LBW:s display blir vi upplysta om att vi beräknas vara framme i Umeå vid 04.30. "Det kommer vi nog att fixa" säger Stellan, som har bråttom hem, han skall nämligen närvara vid en begravning på fredag förmiddag. Det är därför som vi åker raka vägen tillbaka på en gång. Vi "tvärblåser" som Stellan uttrycker det. Och det känns definitivt som en rimlig målsättning; glest med trafik, regnet som just har upphört och en fin landsväg liggande framför oss, visst – det flyter på fint.

Jag sitter och tittar på hastighetsmätaren och ser det hända, mitt framför mina häpna ögon. Mätaren får plötsligt spel och rusar upp till 160, för att sedan snabbt droppa till 80. Raskt rusar den upp i topp igen och dalar sakta åter tillbaka. Hela min kropp skriker att detta är obra. Väldigt obra.

Och mycket riktigt. Bilen dör. Lägger av. Kastar in handduken. Möter sin skapare och Stellan hinner bara vika av in mot Älvkarleby för att vi inte skall bli stående på storvägen, och sedan sitter vi där. Som några fågelungar hungrade efter mask och gapar, tills Stellan börjar svära. "Nejje! det är säkert hardyskivan som har packat ihop. Jag var och besiktigade bilen för två veckor sedan och besiktningsmannen sa att jag nog borde byta den snart. Men det var ingen panik, den skulle hålla i ganska många mil till. Jag har köpt en ny men inte hunnit byta. Men skit också. Den ligger ju hemma på kökssoffan. HELVETE!" Jag sitter i baksätet och tittar upp mot den stjärnbeströdda natthimlen. Runt omkring mig finns inget annat än skog och jag funderar på om jag möjligen var Hitler i mitt förra liv. Jag måste ha gjort något riktigt ont för att bli bestraffad på detta sätt.

Sedan tar en mycket livlig telefontrafik vid. Stellan känner någon i Älvkarleby. Eller känner och känner men han har träffat Mats på en 50-årsskiva för ett par år sedan. Men vad hette han mer än Mats då? Roslund föreslår någon som Stellan ringt upp och han ringer 118 118. Det finns en Mats Roslund i Tierp, så vi ringer till honom. Nä, han är född och uppvuxen på söder. Han har aldrig varit på ett 50-årspartaj i Björkås. Någon annan som Stellan ringer till föreslår att vi skall försöka med Mats mamma och efter ytterligare konsultering med 118 118 hittar vi rätt! Tjoho, vi får Mats Granströms, som han visar sig heta, nummer och ring, ring, ring. I hellpötanes heller, han svarar inte. Men. Ok, vi ringer till Micke i Sundsvall, han får baske mig komma och hämta oss och sedan bogsera oss till Sundsvall, där kan vi förhoppningsvis hitta en verkstad som kan byta den där jämrans hardyskivan. Icke, sa Micke, jag kan inte. Men åhhh. Klockan är 23.30, bilen börjar kännas utkyld, det är 45 mil hem och vad i hela friden skall vi ta oss till?

Stellan grunnar sig blå och kommer sedan på att han har bekanta utanför Sala, det kan väl inte vara så himla långt bort? Det är drygt 10 mil, men Janne och Anna-Karin, som givetvis låg och sov, stiger snällt upp, kör de tio milen, och börjar bogsera oss mot Gävle, trots att de bägge skall jobba dagen efter. Det går hackigt och det går ryckigt och just utanför Skutskär så låter det Tjong! Bogseringslinan går av. Jag börjar garva. Allvarligt alltså. Hahaha! Jamen ok då, låt oss stanna i Skutskär! Men på något vänster lyckas Stellan gräva fram ett rep som funkar. Det är visserligen inte längre än fem meter mellan bilarna men fram tar vi oss. Med en snigels hastighet.

Väl framme i Gävle lyckas vi faktiskt leta oss fram till Mercedes och 02.30 kurar vi ihop oss i bilen, i väntan på att verkstaden skall öppna. Klockan 07 fryser jag så att tänderna hackar och går tacksamt in i en varm verkstad. Dessvärre har de inte tid på förmiddagen ity de har en större reparation som måste genomföras men framåt lunch lovar de att vi får komma in så att de kan få ta sig en titt. Weee, kanske, kanske kan detta gå vägen ändå.

11 kommer de körande med en bil och bogserar in oss i verkstaden. Stellan och Pavle traskar iväg in till butiken medan jag väljer att sitta kvar i bilen, jag har fått lov att sitta kvar när de hissar upp den och i 30 långa sekunder har jag skoj! Bilen åker flera meter upp i luften och jag tittar ut över gubbarna som jobbar nere vid golvet. Men säg den glädje som varar. Den onde Guden blåser snabbt som ögat bort min förnöjsamhet, det är ingen hardyskiva som har gått, det är drivaxeln. Det går att beställa ny, men den inkommer i sådana fall först dagen efter och kostar runt 10 000.

Hahaha! Härligt. 10 000 papp och ett dygn i Gävle, för dygnet iklädd en sladdrig städaurlägenheten-overall. Det låter som en helkväll på Statt. Hurra. Hahaha!

Men Stellan har fått nog. Helt sonika köper han en ny bil. Nåja, en nygammal bil. Efter pappersarbetet svidar de om till vinterdäck och vi packar om från gamm-mercan till nygamm-forden. Själv knappar jag in Umeå på GPS:en och Lill-Babs-wannabeen börjar guida oss mot E4:an och home. SWEET HOME! Ett par mil senare vill jag bara få tyst på henne. Vi befinner oss på landsbygden och kärringjäveln vill få oss att svänga höger där ingen avtagsväg finns. Sedan vill hon få oss att köra vänster i rondellen om 500 meter. Vilken satans rondell, då??? Det är skog, skog och skog runtomkring oss och ge mig en granat, snälla nån. Jag vill bara spränga den där bitchen i tusen bitar så hon håller käft någon gång. Pretty. Fucking. Please!!!

En timme senare befinner vi oss på E4:an på väg mot Sundsvall. Stellan kom så småningom på att den, från sin bror för tillfället inlånade GPS:en nog inte var uppdaterad utan gick efter den gamla E4:an. Hahaha! Jag fortsätter garva. Det finns absolut ingenting annat jag kan göra.

En av mina klädpåsar, sommardäcken och min stolstol står kvar på verkstaden i Gävle. De prylarna rymdes inte. Nästa vecka skall Stellan och Pavle "tvärblåsa" ner och hämta dem. Jag åker ingenstans. Jag stannar hemma och idkar öm samvaro med spisen, jag har nämligen lovat dem en superduperbrakmiddag, färdig i lagom tid till de kommer hem igen. När nu det blir.

Av Lena Vikberg 12 mar 2010 09:49