I begynnelsen fanns Ordet #2

Läs första delen av den här artikeln: I begynnelsen fanns Ordet #1

Deborah Tannen tar i sin bok "Talking 9 to 5" upp två olika stilar att tala: ett direkt uttryckssätt och ett indirekt uttryckssätt. Det direkta sättet definieras som att säga rakt ut vad man vill ohöljda befallningar medan användandet av det indirekta sättet innebär att man konstaterar ett behov eller beskriver en situation och därmed existerar det inte något krav. Det indirekta sättet associeras med talarens maktlöshet, brist på självförtroende eller något annat personlighetsdrag. Det indirekta sättet används oftare av kvinnor samt av underordnade när de talar till sina överordnade. Enligt författaren kan den som är i maktposition välja att använda indirekt stil när han/hon ger order. Av detta följer att man inte behöver tacka för hjälpen eftersom man egentligen inte har bett om något. Det är alltså de mäktigas privilegium att utdela order på ett indirekt sätt.

Tannen hävdar att den som har makten på sin sida använder den i samtalssituationer till att avbryta, ställa frågor för att få direkt information, prata mer, tvärt byta samtalsämne och i allmänhet styra interaktionen. Bilder som åskådliggör makt är genomsyrade av könsmedvetenhet. En av anledningarna till att bilder av kvinnor i maktpositioner får könsmarkörer är att själva begreppet makt associeras med manlighet. Detta kan bero på utseendet. En som är kraftigt byggt och har en mörk röst har från första början fått kulturellt igenkännbara markörer för makt medan en med späd kroppsbyggnad och pipig röst får utgå från ett ogynnsamt läge. Det sägs att t ex Margaret Thatcher har, under professionell undervisning, fick lära att använda sin röst på rätt sätt. Hon lärde sig ett lägre tonläge och långsammare talstil. Anledningen till detta var att hennes röst uppfattades som gäll och gällhet associeras enligt stereotyperna med femininitet och med överdriven känslighet. Att vi associerar makten med manlighet gäller alltså mer än bara utseendet, kanske någonting att tänka på innan man öppnar sin mun.

Kvinnor i maktpositioner är också benägna att tona ner sin maktposition och inte uppträda auktoritärt. De vill inte såra andras känslor utan behåller hellre känslan av gemenskap och samhörighet. Detta leder ofta till att kvinnor uppfattas som dåliga ledare. Sociologen Erwin Goffman har använt termen "hållning" för att beteckna det sättet vi har att visa världen vilka egenskaper vi vill att andra ska tro att vi har. De som har en maktställning måste tala på ett sätt som stämmer med den rätta hållningen för någon i deras ställning. Enligt flera undersökningar verkar det som om kvinnor inte är kapabla att ha en hållning som utstrålar makt. Undersökningar som visar att män och kvinnor talar på olika sätt i till exempel sin läkarroll antyder att män och kvinnor har olika uppfattningar om vad rollen innebär. Detta behöver förstås inte vara enbart negativt. Alla uppskattar att få tala med en läkare som har "sänkt sig ner" på patientens nivå.

Enligt författaren händer det fortfarande ofta att om man hör till exempel titeln "doktor" eller "professor" följd med endast efternamnet associeras titeln oftast med en man. Samma gäller läkare. En kvinnlig professor som har sällskap av en manlig assistent får finna sig i att assistenten tituleras professor om könet på professorn inte är känt i förväg. Tannen hävdar också att det finns en belastning som gör det svårare att vara en kvinna i maktställning än att vara en man, även om grundförutsättningarna är desamma. Om det inte är något alldeles särskilt med en viss man som innehar en chefsbefattning till exempel att han tillhör en minoritetsgrupp kommer en man i maktställning att bli bedömt som en chef. När en kvinna innehar en maktställning inom ett område som är mansdominerat blir hon bedömt som kvinna, i mångas ögon som Kvinnan: alla kvinnor förknippas med det hon gör.

Enligt Tannen står kvinnor i maktställning inför en speciell utmaning eftersom våra förväntningar på hur en person med makt bör uppträda strider mot vår förväntningar på hur en kvinna bör uppträda och tala. Detta verkar ju förstås oerhört pessimistiskt eftersom det tyder på det som de flesta har förstått redan för länge sedan: stereotyperna är djupt inrotade i samhällssystemet.

Allt detta tyder på att vi kvinnor många av oss i alla fall använder det indirekta sättet att uttrycka oss när vi pratar. Frågan är om det är det naturliga sättet för kvinnan eftersom det är det naturliga sättet för vissa kulturer och den kvinnliga självbilden verkar likna den österländska självbilden där man tar en stor hänsyn till andras åsikter. Kan man i så fall göra någonting åt detta eller är kvinnor helt enkelt tvungna, på grund av sitt sätt att prata, att alltid finna sig i att bli bedömda som mindre värda? Själva språkets strukturer kan man inte göra någonting åt, man kan inte medvetet sluta att använda orden som härleds till ordet ”man” eftersom de är så många, men man kanske kan göra någonting åt sin talstil. Eftersom språkets roll i kommunikationen mellan människor är avgörande kan man kanske försöka nå lite jämställdhet via den vägen? Riskerna som följer är att en kvinna som använder direkt, befallande talstil, hög och tydlig röst och formulerar sig väl uppfattas som dominerande, inte bara av män utan av andra kvinnor. Då står kvinnan inför valet att antingen bli bedömt som en "vanlig kvinna" eller en "häxa". Men eftersom man redan kallas för "bitch" gör det väl inget om man lever upp till namnet?


Litteratur:
Goueffic, L. 1996. Breaking the Patriarchal Code: The Linguistic Basis of Sexual Bias. Manchester, USA: Knowledge, Ideas & Trends, Inc.
Holmes, J. 1992. An Introduction to Sociolinguistics. NewYork: Longman Publishing.
Huisman, J. 1987. The Family of Women: A Linguistic Analysis of the Feminist Discourse on Feminity, Equality and Difference. I D. Brower & de Haan, red:er. Women´s Language Socialization and Self-image. Holland, Dortrech: Foris Publications.
Markus, H.R. & Kitayama, S. 1991. Culture and Self: Implications for Cognition, Emotion, and Motivation. Psychological Review, vol 99, 2, 224-253.
McConnel, A. R. & Fazio, R. H. 1996. Women as Men and People: Effects of Gender-Marked Language. Personal and Social Psychology Bulletin, vol 22, 10, 1004-1013.
van der Meulen, M. 1987. Self-concept, Self-esteem and language: sex Differences in Childhood and Adolecence. I D. Brower & D.de Haan reds. Women´s Language, Socialization and Self-image. Dordrecht, Holland: Foris Publications.
Tannen, D. 1994. Prat från 9 till 5: Om kvinnors och mäns samtalsstilar på jobbet. Finland: Wahlström & Widstrand.

Av Ulla Sarja 11 mar 2010 11:37