Inga könspolitiska experiment på barn, tack!

Jag har inga barn. Men jag hoppas att någon gång i framtiden få barn. Det är inte minst utifrån den tankegången som debatten om genusdagis blir så intressant. För jag blir alltmer konfunderad och stundtals förskräckt inför de idéer som genuspedagogerna nu genomför i den svenska förskolan. Jag tror att jag talar för fler än mig själv när jag sätter förskolor utan könspolitiska experiment högt upp på önskelistan.

Varför skulle någon egentligen vilja sätta sina barn i en förskola som inte sysslar med ”könet som social konstruktion”? Och varför vill jag det? Låt mig börja med min människosyn. Jag tror på alla människors lika värde, möjligheter och skyldigheter. Jag tror att människans personlighet formas av arv såväl som miljö, och ja, jag tror att det finns vissa skillnader mellan kvinnor och män. Jag tror på alla människors rätt att söka sin egen väg till lycka. Jag är också fast övertygad om att föräldrar i regel är de som vet vad som är bäst för sina barn.

Det är utifrån detta som jag betraktar utvecklingen inom den svenska förskolan. Ett slags startskott kan 1998 års Läroplan för förskolan Lpfö 98 sägas vara. Där slås fast att ”förskolan skall motverka traditionella könsmönster och könsroller”. Den statliga utredningen ”Jämställdheten i förskolan” SOU 2006:75 är en ideologisk fortsättning på detta, och frammanar stundtals samma krypande känsla av obehag som en livesändning från Feministiskt Initiativs partikongress. Utgångspunkten för utredningen är att ”svensk förskola representerar såväl ett barnpedagogiskt som ett könspolitiskt projekt”. Att det finns olika uppfattningar kring kvinnligt och manligt i vårt samhälle är den bild jag personligen haft, men utredningen fastslår tvärtom att ”den nordiska synen är dock att kön är en social konstruktion”. Om föräldrarnas roll sägs att de inte behöver göra sig besvär med synpunkter på genuspedagogiken: ”Det är viktigt att komma ihåg att det inte är föräldrarna som ska bestämma om en förskola ska arbeta med jämställdhet eller inte. Uppdraget finns formulerat i läroplanen och det är alltid personalen som har det pedagogiska ansvaret”. Det räcker heller inte med att såväl barn som föräldrar som personal upplever en hög grad av trivsel, ty djävulen finns i detaljerna, eftersom ”den som har på sig genusglasögonen behöver nog inte gå längre än till hallen för att upptäcka det… Barnen trivs, personalen trivs och föräldrarna är nöjda. Men som vi redan konstaterat, behöver inte trivsel automatiskt betyda att en förskola är jämställd”.

Så långt likhetsfeminism, föräldrars vilja på undantag och en syn på trivsel som påminner om Robert Gustafssons ångestfyllda gestaltning av Ingmar Bergman. Till detta kan vi lägga utredningens beskrivning av konflikten mellan genus och förskolans uppdrag att vidareförmedla kulturarvet från en generation till den nästa Lpfö 98: ”Till slut har vi valt att lyfta bort vissa titlar från barnens hyllor eftersom vi inte känner att vi kan stå för det böckerna förmedlar. Vi kan komma att läsa dessa böcker i framtiden, t.ex. i samband med teman om hur det var förr i tiden, men vi vill inte att barnen ska bläddra i böckerna där både bild och text förmedlar passivitet för flickor och aktivitet för pojkar.” Statsideologin ska styra urvalet av litteratur, och det orwellianska nyspråket förmedlas till genusfabrikens uppväxande generation. Bort med Astrid Lindgrens närmast reaktionära beskrivning av Emils hyss och den roade men ”passiva” systern Ida, in med Den lille näcken, Prinsen på ärten, Tummelasse och Lucky Lucy. För att dessa statsideologiska tillrättalägganden redan förekommer får vi veta av utredningen: ”Många förskolor ändrar i själva berättelserna, till exempel genom att byta kön på karaktärerna eller genom att ändra i handlingen på något annat vis”.

Att utredningens intentioner genomförs i svenska förskolor finns det fler exempel på. Det upplevda problemet med att tjejer och killar inte väljer att fördela tiden exakt lika mellan innebandyklubbor, dockor och bilar gör att en ”könskodning” har ansetts nödvändig. På vissa håll banar det vägen för könsneutrala leksaker som exempelvis pussel. Andra, som Svartöstadens förskola i Luleå har tagit bort alla bilar för att pojkarna lekte för mycket med dem. Förskolan Kullegården i Partille valde en annan väg, och har istället för att plocka bort något valt att köpa in fler flickleksaker samtidigt som personalen ”arbetar för att avkoda allt material och ge det samma status”.

Vad vi ser är genomförandet av en likhetsfemininisk agenda, och med tanke på de resurser som varje år tilldelas företrädarna för denna vår statsideologi så har jag få förhoppningar om att en ändring kommer ske. Frågan är helt enkelt inte tillräckligt intressant för regeringen, och några samlade protester från ungdomsförbunden är nog heller inte att räkna med. Det enda förbund som inte talar om ”könsmaktsordning” och accepterar likhetsfeministernas agenda är nämligen det jag själv företräder, och även om vi har rätt så står vi ganska ensamma. Vad vi däremot kan göra är att öka valfriheten, i detta fall genom att erbjuda möjligheten att välja bort en likhetsfeministisk barnuppfostran i det ”könspolitiska projekt” som den svenska förskolan ska vara.

På samma sätt som valfrihet för alla som vill slippa genus är ett högst rimligt krav, så ska naturligtvis de som starta förskolor med jämställdhetsprofil också kunna göra det. Spelreglerna bör helt enkelt vara lika. Det som krävs för att möjliggöra detta är att regeringen förändrar läroplanen, samtidigt som kravet på att varje kommun ska ha en utbildad genuspedagog i förskolan och skolan inte ska behöva gälla genusfria förskolor.

Jag hoppas att det finns entreprenörer som ser möjligheten i att starta ett koncept där genusglasögonen ersatts av klarsyn. En förskola där föräldrarna garanteras att barnen får vara som de är och ja, det inkluderar att killar kan vara tärnor om de och föräldrarna vill det, att inga leksaker könskodas, att sagorna berättas i originalform, att föräldrarna får ha inflytande, att tjejer och killar får vara olika även om det är på ett sätt som passar in i beskrivningen av ”traditionella könsmönster”, och att trivsel för barnen och personalen får stå i centrum.


Vad säger de andra ungdomspartiledarna?
Klicka här!

Av Charlie Weimers 01 feb 2010 11:59