Tanger – Afrikas Helsingborg

Här finns konstgallerier, kyrkor, eleganta boutiquer och flotta restauranger. Här rör sig välskräddade människor som Paris femte arrondissement. Här finns intellektuella och studenter, européer och turister. Och här finns fixare. Massor av guider, fixare, bondfångare och skummisar.

Går man på gatan är man lätt identifierbar med sin kånkenryggsäck och sitt nyfikna tittande. Då dyker de upp vid ens sida, frågar var man kommer från, säger några ord på ens modersmål och menar på att de har släktingar i Sverige och att Sverige är ett bra land. Så frågar de om det är något de kan hjälpa till med, ordna hotell, visa restauranger, fixa hasch. Eller vad som helst. Slutligen, när man tackat nej till alla anbud, frågar de om man inte kan skänka några dirhams. Det tar ett tag av kringsnackande innan ärendet kommer fram och man kan avvisa dem. Dom är många och man möter dem ofta, men man försöker ändå ge sig till tåls och låta konversationen ha sin gång. Många gånger har man hjälp av dem och de uppträder med takt. Det är säkert inte heller lätt att tjäna sitt levebröd här i Tanger.

Så mötte jag Abdul. En liten man med basebollkeps, kanske 50, illa klädd och med dåliga tänder.
Han påstod att han känt William Burroughs. När han var liten grabb. För länge sen. Han bodde i medinan, William Burroughs. Abdul hävdade att William Burroughs sänt honom till engelska skolan och att han betalat hans studier där.

Jag har svårt för William Burroughs. Liksom för Jean Genet. En slags ideologikritik. De har kvaliteter som författare. Men budskapet; homoerotik, drogromantik, fixering vid perversioner och nihilism, är svårt att ta till sig och svårt att bortse ifrån. Men han var bosatt här på femtiotalet, William Burroughs, efter att han skjutit sin fru. Och han skall ha bott här i medinan, periodvis på en bordell med manliga prostituerade, har jag hört, och han skall ha haft gott om pengar. Så Abduls historia kan vara sann.

Jag hävdar att William Burroughs inte var någon god man och jag undrar vad Abduls pappa tänkte om att få sin sons studier betalda av en sådan man. Men Abdul ler inåtvänt och menar mystiskt att det finns många hemliga ställen här i Tanger.

Nu regnar det. Det öser ner. Sitter man på ett kafé uppe vid Stora torget, ser man hur gatan töms på folk, hur försäljarna söker skydda sina varor. På torget bildas pölar och på huvudgatan ner mot medinan forsar vattnet i strida strömmar, ner mot Petit Socco, ner mot hamnen. Här finns säkert en hel del hemliga ställen. Här finns en hel del kaféer där haschröken gör luften disig, här finns skumma barer där berusade väsnas, här finns säkert många verkligt skumma ställen också. Men här finns också moskéer med moriskt välvda portaler, smyckade av konstfulla arabesker, här finns högväxta dadelpalmer, här hörs böneutrop och färjornas mistlurar. Det vimlar av katter och lösdrivande hundar. Man kan möta åsnor och getter i medinan, på gatorna dras kärror av mulåsnor, på marknaderna hörs kackel från höns och galande tuppar.

Och det vimlar av människor; unga gamla, vackra, fula, rika och fattiga. Men väldigt många fattiga. Det vimlar av gatuförsäljare, av klockor, av solglasögon, av näsdukar. Det vimlar av tiggare, med ödmjukt framsträckta händer. Här finns en orientalisk prakt och överdåd och här finns en tredjevärldenmisär. Ganska mycket misär.

Det har regnat onaturligt mycket den sista tiden. Men också solen har skinit. Då har staden varit ännu lättare att leva i.

Av Jan Wiberg 28 jan 2010 09:36