Vädergudarna har kalas

Risken är stor att jag återigen blir insnöad efter att ha hört dagens klass1-varning på tvn. Olyckor på E 6:an i sydvästra Skåne och en stor olycka utanför Kävlinge. Det är bara några kilometrar från mitt hus. Det snöar en hel del nu och jag har tur idag som är ledig från jobbet. Visserligen ska jag på en utbildning i PD-dialys i Staffanstorp men med förmånen att vara timanställd då jag kan avboka. Den lille sonen fick skjuts de två kilometrarna till skolbussen och han var salig. Det var inte som igår då han ringde mig på jobbet. Då satt jag mitt i den hektiska morgonplaneringen med undersköterskor som hade tusen frågor och blodprovtagningslogistik. Det var det 14 minusgrader och han hade cyklat till bussen. Egentligen ville han bara berätta att hans händer var helt stelfrusna och hela han frös. Jag tyckte synd om honom för att hans mamma har valt att bo i en gudsförgäten åker, och mitt hjärta kände ett stick av skuld. Efter någon minut övervann förståndet och jag vet att han tycker om att bo såhär, åkern skulle bara ha varit hälften så lång.

Den store säger att djävulen har anlagt grusvägen, för det är alltid motvind hur man än cyklar, och den går svagt uppåt, på båda hållen. Han vill helst bo i stan, vilket man kan förstå när man är nästan 17 år gammal. Samtidigt har han börjat inse att det inte är många i hans umgängeskrets som har en hel övervåning på 30 kvadratmeter för sig själv, med egen ingång, balkong och tv, så han gnäller inte lika mycket mer.

Själv är jag också trött på avståndet till civilisationen när det är drivor på vägen och jag går med pälsen från Mongoliet som håller ute all kyla, men som är så tung så jag nästan knäar vid varje steg jag måste ta över drivorna. Då svär jag över att på ett ställe som liknar den Sibiriska tundran och lovar mig själv att sätta in en annons på Blocket så fort jag kommer hem. Väl hemma blir det varm choklad med vispgrädde medan fötterna tinar mot elementen och flyttankarna puffar ut genom skorstenen.

Jag inser inte så sällan att vi lever i en tid med väldigt många onödiga i-landsproblem. Vi skapar dem eftersom världen blivit liten och lättillgänglig. Vi är duktiga på att vara curlingföräldrar, vilket jag också är inom vissa områden, men jag försöker lära mina barn att lösa problem istället för att sätta sig handfallna och låta andra lösa dem. Min lille har på eget initiativ tagit kontakt med grannarna och fixat en överenskommelse med dem när det gäller morgnarna. Om han helt enkelt inte pallar cykla ringer han till dem och frågar om han kan åka med dem. Det är inget han utnyttjar utan använder det bara i nödfall. En gång fick han bonden till att köra honom i hjullastaren ner till asfaltvägen. Då klappar jag i händerna och vet att de när de blir stora kommer de att uppskatta delar av det de tvingats vara med om under uppväxten.

Snön har tilltagit och min mamma ringde just och avbokade vårt möte idag. Hon insåg att det skulle bli svårt för mig att komma dit. Exet ska hämta den lille idag, men problemet är att hans bil är sänkt vilket gör att han knappast kommer att komma över drivorna som ligger på grusvägen. Jag förbereder en väska packad med sonens saker och inser att jag får ta mig en promenad på grusvägen vid femtiden. Men vad gör det? Kanske blir det ett äventyr?

Av Birgitta Stiefler 27 jan 2010 09:28