Vanvårdsutredningen det bästa regeringen gjort

Säga vad man vill om den nuvarande regeringen, men under förra veckan måste jag säga att jag personligen tyckte att de nog gjorde det bästa på mycket, mycket länge: De hittade en knapp som gick till en 100 watts strålkastare, och istället för att låta det fortsätta vara mörkt, tog de mod till sig och tryckte på knappen för att se vad som dolde sig där ute i det okända, kolsvarta. Det som till stor del uppdagades under förra veckan, fick ett litet ljus att sprida sig i ett stort mörker som hittills legat kompakt över vårt "trygga" Sverige.

Tyvärr för sent. Skadan var redan skedd. 250 000 nu vuxna människor, som kanske fram till idag har tigit om och lidit av sina erfarenheter, kan idag vittna om hur de under en 50-årsperiod av 1900-talet placerades i barn- och fosterhem, där de fick utstå misshandel, trakasserier, sexuellt utnyttjande och våld; både psykiskt och fysiskt. Jag kan tro att reaktionerna bland de drabbade är blandade idag; en lättnad över att det kommit fram i ljuset. En sorg över att det dröjde så länge. Och – att det alls hände. Trots att det inte är deras fel, det som hänt dem, är det lätt – kanske speciellt när man råkar ut för något som barn – att själv ta på sig skulden över att det blev som det blev. Och den skulden följer, om den förblir obearbetad, med i en även i vuxen ålder.

Av 404 intervjuade personer vittnar idag 61 procent av kvinnorna och 42 procent av männen om sexuella övergrepp under sin tid i det barn- eller fosterhem som staten utsett åt dem. Utan att ingripa när saker och ting inte fungerade.

”Flera av de barn som omhändertagits – med tvång eller med föräldrarnas medgivande – för att skyddas, har fått det värre efter omhändertagandet, än vad orsakerna var som föranledde omhändertagandet” var en kommentar av en man som intervjuades i Rapport under förgående vecka i samband med "avslöjandet" om vanvården.

250 000 barn. Jag måste få säga den siffran igen. Av erfarenhet vet jag att människor har svårt att känna medlidande med en större grupp människor. Det blir enklare att känna empati om man har en eller två som man vet direkt varit drabbade.

Mörkertalet är nog tyvärr fortfarande stort, men räknar vi på att den uppvisade siffran 250 000 barn, så innebär det, grovt räknat, att 5 000 barn per år kom till barn- eller fosterhem. Cirka 46 barn varje månad. Cirka 14 om dagen. Varje dag. Varje år under 50 års tid.

I ett pressmeddelande som presenterades kort på SVT:s text-tv 100114 menar nuvarande folkhälsominister Maria Larsson KD att både hon och hennes företrädare har ”bett om ursäkt men att en ursäkt av mer "officiell" och "ceremoniell" karaktär kan behövas. Frågan om ekonomisk ersättning till de drabbade ingår inte i utredningarna".

Det allra bästa vore nog ändå – kanske speciellt för de drabbade – om det var fosterföräldrarna som bad om ursäkt eftersom det var de som utförde handlingarna mot dessa barn, som ofrivilligt hamnat under deras vård. Men – många av dem är nog döda idag, så det är nog en omöjlighet. Biologiska föräldrar vill ofta ha barn, medan fosterföräldrarna...? Tar emot av medlidande, för ekonomisk vinning...? Orsakerna till att de tar emot barn är nog många, men en sak är säker: Många borde inte ha blivit godkända.

De här utredningarna handlar om en 50-årsperiod under 1900-talet, men det är farligt naivt att tro att det fortfarande inte händer. För det gör det.

I år kunde en pojke ha fyllt 14 år. Han var bara tio år när han dog. På grund av en tortyrliknande misshandel. Han bodde inte i fosterhem, men hans styvfar var delaktig i vad som skedde. Minns ni Bobby? Det är honom jag pratar om.


Ej i texten angivna källor:
* www.styvbarn.se
* SVT:s text-tv 100112, 100114, 100117
* Tidningen Misstänkt, nummer fyra, 2009

Av Maria Sågå 21 jan 2010 09:19