Damerna från Hisingen

Hon hade rejäla former, inga anorektiska tråkformer utan hon svällde ut där det bör svälla ut. Hennes former var nästan fulländade. Bettan var född 1964 på Hisingen hon var duvblå och hade två dörrar.

Det var inte kärlek från första ögonkastet, jag tog över henne från en vän som tröttnat på henne. Snart hade jag ändå fallit för hennes robusta skönhet, vare sig före henne och hennes systrar, eller efter dem skulle det komma någon som ens kom i närheten av hennes kombination av skönhet och rustik styrka. Hon var en Zornkulla på fyra hjul.

Hennes egenheter som från början hade irriterat mig kom med tiden att bli charmerande egenheter. Bettans sidofönster som behövde en nedstoppad skruvmejsel för att stanna i upphissat läge, hennes kitslighet vid nollgradigt då det oftast krävdes en sup T-Röd för att hon skulle spinna igång.

Jag övergav Bettan efter två år till en god vän som hävdade att hans kärlek till henne var större än min och som den gentleman jag är så lät jag honom överta henne.
Men saknaden blev stor. Jag blev på nytt kär, i Astrid. Hon var född 1967, hon hade en grundlack i brun metallic och på detta ett motivlack. Astrid var dessutom åtgärdad, hennes kamaxel var extraordinär därtill hade hon en tvåports blodpump av märke Weber och ett två tums rectum. En sådan skönhet vinner man inte utan vidare, jag fick bearbeta hennes partner flera månader och duktigt kompensera honom innan hon blev min. Men en sådan tid vi fick tillsammans. Hon var sensuell och musikalisk, på såväl grusväg som snö ställde hon ut sin välformade bakdel som i en slängpolska, inte för mycket och inte för litet, alltid lyhört för den minsta signal från min högerfotfot. Innan vi slutligen skildes åt hann Astrid bli TV-stjärna. I sändning timmen innan Kalle Ankas julafton visade hon sin duglighet som transportör av två stycken storvuxna maratonkanotister, kanoter och servicepersonal. Dessvärre fick Astrid den sot som slutar alltför många av hennes systrars dagar. Under Astrids metallskimrande yttre frodades den oxidation som gemenligen benämnes rost.

Jag insåg att Astrids dagar var räknade och inledde därför förhållandet med Jenny. Jenny var röd och jämnårig med Astrid, men den kvinna som innan mig varit Astrids partner hade varit flink med svets och underredsmassa så Jenny var kärnfrisk. Jag såg fram mot ett långt förhållande med Jenny men vår relation ändades abrupt då en BMW 750 brutalt våldförde sig på Jennys bakre företräden och placerade hennes bakhjul centimetrar från det galonklädda säte där jag befann mig.

Efter Jennys död hittade jag Lisa-Lotta. Hon var en bedagad dam redan då. Mitt intresse hade börjat förflyttas från fyra till två hjul. Ändå gillade jag Lisa-Lotta, hon var nedväxlad, olastad skuttade hennes rumpa som en kanin på hennes bladfjädrar, men hon var synnerligen praktisk. Hennes fem dörrar och stora akterkastell svalde allt fån oräkneliga pilsnerbackar till MC-hjul som behövde ny däck. Efter som min kärlek kommit att fokuseras på Jane, Jane Honda, så lät jag Lisa-Lotta förfalla. I stället för att ge henne den tid det hade tagit att ge henne nya kuggdrev överlät jag henne till en suspekt person som förmodligen inte ens visste vad en 5/16-tum öppen ringnyckel är bra till.

Åren har gått, systrarna från Hisingen har fått efterföljare, såväl som en del från Hisingen en del från Trollhättan, och en del tyska damer. Ändå det finns inget på fyra hjul som berört mig som dessa Amazoner från Hisingen. Men en gång till skall jag åter ha:

"En gammal amazon
med lister av krom
ratt i bakelit
carlifoniavit
äkta galon
i skinimitation"

Av Leif-Arne Undvall 21 jan 2010 09:51