Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Emanuela

...

Det var bara vi två på perrongen, det var ännu dis kvar efter natten men som vanligt skulle det bli en het dag på Peleponnessos. Jag hade stannat en dag i Kalamata, en stad känd för sina oliver, men just inte mycket annat. Hon var klädd i ett par löst sittande tunna gula byxor hon hade en tunn vit blus en schal och ett antal halsband med plastpärlor i mörka färger. Hon hade midjelång mörkbrunt hår, hon var ganska smal och bedövande vacker.

Hon stod ungefär en vagn bort från mig då tåget stannade, vi klev på i varsin ända av vagnen. Vagnen var nästan helt tom, jag hade väldig lust att gå mot andra ändan av vagnen för att se om jag kunde sätta mig i närheten av henne men jag hade inte självförtroende tilläckligt. Så vackra kvinnor är inte ämnade för vanliga jordiska män. Jag satte mig därför en bit in i min ända av vagnen. Det var i stället hon som kom fram till mig och frågade om hon fick göra mig sällskap.

Hon hette Emanuela och kom från Rom där hon sjöng i operans kör, vilken av Roms operor har jag glömt. Emanuela pratade engelska med en vacker italiensk brytning och bjöd på citronkex. Jag var träffad av blixten, där satt jag mitt mot den vackraste kvinna jag sett, och som visade intresse för mig, jag kände att om jag goofar detta så kommer jag att förbanna mig själv resten av mitt liv. Jag behövde inte göra så mycket, Emanuela pratade på och verkade rätt nöjd med att jag lyssnade på henne. Hon hade besökt sin syster som var gift med en man i Kalamata, nu skulle hon tillbaka till Rom, men föst ville hon upp på Olympos. Hon ville se platsen för de antika olympiska spelen, det restaurerade Zeustemplet, vandra lite i bergen och se sig om. Hon hade inget planerat utan hade tänkt ta en buss och sedan hitta något rum i en by någonstans.

”Jag har ett tält i min ryggsäck”, sade jag. Det bara slank ur mig innan jag hunnit tänka på om det var opassande eller framfusigt. Hon reagerade inte negativt utan tyckte att det skulle vara intressant att ha en resekamrat med sig och att hon gärna tältade på någon camping i närheten. Jag som hela mitt liv hört till hedningarnas skara började fundera på om det inte fanns en Gud ändå som hade sänt denna kvinna i min väg.

Vi steg av tåget och fortsatt med buss, jag har hört att Olympos ligger i en vacker trakt med berget som fond, men mitt minne av omgivningarna är helt blankt, hela mitt jag var fokuserat på kvinnan bredvid mig, vi år en sen lunch på en liten bykrog, något salladsaktigt med bröd och öl till. Vi köpte med oss bröd och retsina, fann till slut en camping som bestod av en grusig plan där det möjligen hade växt gräs om våren och där det fanns ett litet stenhus med dusch och toalett.

Morgonen efter var vi ett par, det kändes så. Vi vandrade runt och besåg resterna efter Olympia, men som dagen tidigare förmådde jag inte registrera annat än Emanuela, ännu kommer jag inte ihåg något mer än henne. Hon hade biljett från Patras till Ancona, så hon var tvungen att ta bussen och sedan tåget till Patras. Jag följde med henne, på ett sätt lättad eftersom drömmar alltid tar slut någonstans och det är en lättnad att få veta hur, bedrövad eftersom jag skulle skiljas från den vackraste kvinna jag mött. Innan Emanuela gick till incheckningen så gav hon mig sin adress och avkrävde mig ett löfte om att komma förbi henne på min väg hem. Jag gav henne mitt löfte och kysste henne helt hastigt, sedan gick jag.

De kvarvarande veckorna var märkliga, trots jag hade henne på näthinnan så flirtade jag nästan maniskt med alla flickor som kom i min väg och jag låg med de som ville ligga med mig. Trots detta så tänkte jag på Emanuela hela tiden, även då jag druckit mig full så fanns hon hela tiden på näthinnan. Jag insåg att jag måste söka upp henne i Rom, samtidigt som jag var livrädd för att möta henne på nytt, antigen skulle känslan som funnits där mellan oss inte finnas där då vi möttes på nytt. Eller så skulle jag åter uppleva samma overkliga känsla, men få ge upp henne inför verklighetens realiteter.

Hon mötte mig på stationen, hon hade lånat en bil, en gammal FIAT 600, det hade inte kunnat vara mer typiskt. Hon kom egentligen norrifrån någonstans men hade lyckats hitta en liten lägenhet i en aptrist förort utanför Rom. Vi fick några dagar tillsammans. Hennes stora dröm var att någon gång kunna få sjung på operan, inte bara i kören. Bara genom att hela tiden hålla sig framme och fortsätta med sånglektioner som tog en stor del av hennes lön kunde hon hålla sin dröm vid liv. Hon var ledig på dagarna, hon tog med mig ut så jag fick träffa hennes vänner. Jag kände mig en riktigt felplacerad, hennes vänner var snyggt och smart klädda, de var nyklippta och välrakade, själv var jag långhårig och klädd i avklippta jeans och i en rutig Levis-skjorta som bara vara tvättad i kallvatten den senaste månaden. Men ingen verkade se ned på mig de ansträngde sig för att hela tiden tala engelska så jag inte skulle känna mig utanför.

Emanuela var påtagligt noga med att visa samhörighet oss emellan, hon gick och höll mig i handen nästan jämt då vi var ute. Hennes vänner verkade alla ha anknytning till musik, om inte som musiker själva så ändå via någon bror, morbror eller så. De frågade mig vad jag skulle göra när jag kom tillbaka. Jag skall göra snö, svarade jag. De såg frågande på mig, ännu var inte snökanoner i allmänt bruk, i synnerhet inte i Rom. De frågade om det verkligen behövdes tillverka snö så långt norrut, hade vi inte så vi klarade oss ändå?

Vi förstod båda att vi måste skiljas åt på nytt, hon hade sina framtidsplaner i Rom, jag hade slut på pengar och hade just då ingen annan idé om hur jag skulle tjäna ihop några, än att tillverka snö, en tjänst som det rådde mycket liten efterfrågan på i Rom. Det var en värld som jag inte hörde hemma i som jag lämnade, Emanuela kändes helt verklig i min famn när jag skulle kliva på tåget norrut, men relationen med henne var liksom overklig, något som varit för bra för att vara sant liksom. Vi lovade varandra att vi skulle ses senast till nästa höst då jag planerade att på nytt fara ut på Interrail. Vi skulle hålla kontakten med att skriva, jag sade till henne att jag älskade henne, och den gången menade jag det.

I början kom breven tätt, sedan glesnade de ut, jag hade några förhållanden däremellan, utan att vara så där engagerad. När jag nästa september gav mig iväg söderut så övervägde jag starkt att ta vägen över Rom och söka upp henne. Jag gjorde aldrig det. Dels så gav breven oss emellan ett intryck av att känslorna svalnat, något. Men främst var jag livrädd för att det som verkat som en dröm, en fantasi skulle visa sig inte lika fantastiskt i verkliga livet. Jag var rädd att mista minnet av ett par helt fantastiska dagar. Jag skrev till henne att jag fått ändrade planer och ämnade resa österut. Hon sände mig ett sista brev där hon beklagade de ändrade planerna men inte gjorde något försök att förmå mig ändra dem.

Jag undrade länge som hände med henne sedan, det kom inga fler brev. Många år efteråt hittade jag henne i en skivback. Hon hade spelat in en skiva med någonslags italiensk rockmusiken som hittat till Sverige, skivan låg i en back för rea-skivor. Hon hade tagit ett artistnamn, ett kort förnamn bara. På omslaget poserade hon mot en röd bakgrund i svarta skinnbrallor i en röd kavaj och en sidensjal. Hon såg stylad ut, snyggt sminkad och med mycket mörka ögon. Jag köpte skivan, den är till och med helt ok musikaliskt.