John Fogerty – ett porträtt #2

Läs John Fogerty – ett porträtt #1 här.

När Fogerty ville gå vidare till ett nytt skivbolag visade det sig att han lurats av sin skivbolagschef eftersom kontraktet visade att bolaget hade rätt att behålla John medan de andra var fria att gå. Det enda sätt han kunde bli fri på var att ge upp rättigheterna till sina låtar. John svalde förtreten och fortsatte på Fantasy. Han släppte singeln You got the magic, en lätt discoinfluerad historia och spelade in albumet Hoodoo 1974 men bolaget tyckte inte att den höll måttet. En kopia överlevde dock och har sen dess florerat på bootlegmarknaden. Personligen tycker jag att den innehåller flera starka låtar även om vissa inte är i den klass man är van vid när det gäller Fogerty. On the run är en skön sång, liksom Henrietta och Hoodoo man är så häftig att det förefaller ofattbart att han inte spelat in den senare.

Året därpå klev en inspirerad Fogerty åter in i studion och spelade in vad som enligt min mening skulle komma att bli hans bästa soloplatta någonsin. Skivan heter John Fogerty, rätt och slätt, och här ser vi mästaren i sitt esse. Spelglädjen, tuffheten, sången och hettan är av absolut världsklass precis som låtmaterialet. Han inleder med Rockin´all over the world, vilken är ljusår bättre än den såsiga version Status Quo senare fick en hit med. The Wall är en sån där låt som kan få bergen att skaka av respekt och Almost Saturday Night är en av hans allra bästa pärlor. Precis som under Creedencetiden så hade Fogerty lyckats kombinera söderns musikkultur med Kaliforniens på ett sätt som ingen annan före honom.

OBS! Texten fortsätter under videon -->


Han berättade i en intervju att han alltid varit fascinerad av allt som gäller södern och det lustiga var att han till och med pratade som de gjorde i södern trots att han aldrig ens varit där. Fogerty försäkrade att det inte fanns något tillgjort över det hela, det är bara så han är. Märkligt nog sålde albumet bara skapligt och Fogerty tappade sugen på musiken lite. Han satsade istället sin energi på att försöka bli fri från skivbolaget och nu följde mer än tio mardrömslika år med processande i rättegångar eftersom Fogerty inte bara ville bli fri från kontraktet, han upptäckte dessutom att skivbolaget blåst honom på flera miljoner dollar i uteblivna royalties.

Efter många om och men lämnade han skivbolaget, till priset av rätten till sina sånger och under många år vägrade han att spela Creedence-låtar under sina turnéer. 1985 gjorde Fogerty storstilad comeback på Warner Brothers skivbolag och släppte den rosade skivsuccén Centerfield där han själv åter spelade alla instrument. The old man down the road blev en hit liksom titellåten, en riktig glädjespridare som återspeglade Fogertys kärlek till baseball. Fogerty har en del inslag av synthar på några av låtarna vilket i mitt tycke inte är till deras fördel men på det hela taget är det en ganska högklassig skiva. Gamle fienden Zaentz får sig också två kängor via låtarna Mr Greed och Zanz can´t dance, som handlar om en gris som är ficktjuv vilken Fogerty var tvungen att byta namn på till Vanz can´t dance sedan hans förre boss lämnat in en stämningsansökan för ärekränkning.

OBS! Texten fortsätter under videon -->


Redan året därpå släppte han Eye of the Zombie vars titellåt handlar om terrorism och nu tog han hjälp av studiomusiker vars råd inte skulle hjälpa upp plattans kvalité. Skivan flopppade men är lite orättvist underskattad. Dock borde Fogerty lyft ut låtar som Violence is golden och Wasnt that a woman till förmån för de ljuvliga coverlåtarna My toot toot och I confess, vilka var b-sidor på singlar från plattan. Inte minst den senare är enligt Fogerty en av de bästa låtar som gjorts och jag anser att det var ett gigantiskt misstag att inte ta med den på skivan. Lyssna annars gärna på Headlines en låt som kritiserar massmedierna eller tuffa Change in the weather. Efter missräkningen med Eye of the zombie skulle det dröja hela 11 år innan fansen fick höra en ny John Fogerty-platta igen.

Kampen mot den gamle skivbolagsbossen fortsatte och efter en löjlig såpa där Zaentz, på inrådan av de två andra killarna från Creedence, brodern Tom dog 1980 i sviterna av aids som han ådragit sig efter en blodtransfusion, stämde Fogerty för att ha plagierat sin egen låt Run trough the jungle när han spelade in The old man down the road. Fogerty tog med sig gitarren och spelade upp låten i rätten varpå han frikändes. Efter åratal av bråk och stämningar fick han slutligen rätt vad beträffar pengarna också och Fogertys gamla skivbolaget tilldömdes att betala honom uteblivna royalties. När Creedence valdes in i Rock´n Roll Hall of Fame 1994 så vägrade Fogerty att uppträda med Cook och Clifford på scen. Han hade inte förlåtit sveket när de lierat sig med den gamle skivbolagsbossen mot honom.

OBS! Texten fortsätter under videon -->


John började sen få tillbaka inspirationen, mycket tack vare att han var lyckligt omgift med Julie Lebiedzinski som han fick fyra barn med, vilket gör honom till sjubarnsfar eftersom han hade tre med sin förra fru Martha Piaz. Han spelade in låtar med gamla legendarer som Carl Perkins, Duane Eddy och Jerry Lee Lewis och uppträdde live med bland andra Bob Dylan och Bruce Springsteen, något som visar vilken respekt han åtnjuter i branschen. Fogerty har alltid var en person som varit mån om sin integritet och trots många erbjudanden har han konsekvent vägrat använda kändisskapet för att sälja reklamprodukter, något som annars inbringar miljoninkomster till många kändisar.

1997 släppte han så den kritikerrosade Blue moon swamp som blev en stor succé och även förärade honom en grammis. Efter att ha drömt om att få se honom live sedan jag var barn fick jag så äntligen chansen när Fogerty kom till Sverige i juli 1997 och spelade live på Lollipopfestivalen. Han inledde med Southern Streamline från nya plattan och precis som väntat var konserten magiskt bra. Året därpå gjorde han en ännu bättre spelning i globen som jag också bevistade. Sen fick vi åter vänta några år innan han släppte plattan Deja vu, vars öppningslåt var en protest mot USA:s krigföring. Fogerty har aldrig gjort någon hemlighet av att han inte var någon beundrare av Bush. Skivan var rätt ojämn, men låtar som Sugar Sugar och Rhubarb Pie sitter fint liksom det briljanta titelspåret. 2007 kom Revival och här fick vi Fogerty precis som han ska vara. Knappt ett svagt spår och oemotståndliga glädjestunder som Dont you wish it was true och Creedence song varvas med tuffa antikrigslåtar som Long dark night och Can´t take it no more.

OBS! Texten fortsätter under videon -->




I September 2009 kom uppföljaren till hans gamla countryplatta, följaktligen betitlad The Blue Ridge Rangers rides again, en finfin pralin med gästspel av både Eagles och Bruce Springsteen som sjunger duett med Fogerty i låten When will I be loved? När Fogerty ringde upp Don Henley i Eagles och berättade att han skulle göra en uppföljare på Rangersplattan och lite försynt undrade om han ville sjunga på den så var denne genast med på noterna och förklarade att han hade den gamla plattan. Ödmjuk som vanligt, berättade Fogerty leende att ”Det gjorde hela saken mycket lättare". Johns fru Julie undrade varför han aldrig spelat in något med sin polare Springsteen, så Fogerty ringde upp honom också. Skivan fick bra recensioner och Fogerty gav sig åter ut på vägarna för att uppträda. Det är bara att än än gång lyfta på hatten för denna rockens mästare, som fortfarande, vid 64 års ålder, rockar lika energifullt som någonsin förr.

Se intervjuer med Fogerty:

Av Michael Delavante 18 dec 2009 11:33