Japansk mentalitet

Står man som jag, nyligen på en järnvägsstation i Japan eller i Tokyos tunnelbana, och ser allmänt vilsen ut, tar det inte lång tid, innan en japan rycker ut till undsättning. Jag kan rada upp exempel på denna typ av vardaglig vänlighet som man ständigt möter och tveklöst imponeras av. Japan är för turisten ett säkert och väl fungerande land. Råkar man trots allt ut för några problem är polisen hjälpsam och vänlig.

I Japan finns det gott om dyra västerländska märkesbutiker. Tokyo har fler krogar med Michelinstjärnor än självaste Paris, deras inhemska whiskey är utmärkt och McDonalds finns överallt, så det är svårt att hävda att Japan - på åtminstone det planet- försöker håller omvärlden på armlängds avstånd.

Därför är draget av överlägsenhet, gränsande till främlingsförakt, svårt att upptäcka för den tillfällige besökaren, men det japanska samhället är också motsägelsefullt och komplicerat. Patriotiskt, värdekonservativt, hierarkiskt, extremt kollektivistiskt och nyfiket innovativt, är en blandning som lätt kan förbrylla.

Men har Ni funderat över varför detta vänliga, artiga och blomsterälskade folk under andra världskriget kunde utföra så bestialiska grymheter och visa ett sånt förakt för alla ickejapaner? I väst förefaller detta vara glömt och förlåtet men i Asien är minnet inte lika kort.

Dessa förbrytelser bottnade, enligt min uppfattning, i föreställningen om att den japanska nationen var överlägsen alla andra. Denna mentalitet sträcker sig långt tillbaka i historien, även om den fick sitt tydligaste uttryck under kriget, och den upphörde inte i samma ögonblick som Japan kapitulerade. Nejdå, enligt min mening lever den tron kvar. Självklart inte hos alla, men hos många. Historiskt sett har Japans långa totala och självvalda isolering förstärkt dessa tankegångar. Man bör komma ihåg att Japan faktiskt inte öppnades för omvärlden förrän 1853.

Intressant i sammanhanget är att studera hur "skuldfrågan" hanterats i Tyskland resp. Japan efter det andra världskrigets slut, både av länderna själva och av segrarmakterna.

I Tyskland ansågs "skulden" bero på att nazisterna och Hitler var förbrytare och ideologin ond. Föraktet för andra folk riktade nazisterna inte heller mot alla utan mot vissa specifika folk och grupper. De huvudansvariga skulle efter kriget bestraffas, folket avnazifieras och allt nazistiskt tankegods elimineras. Så gjordes också, och tyskarna själva har grundligt borrat sig ned i den egna skuldfrågan på ett tidvis närmast självutplånande sätt.

I Japans fall såg segrarmakterna ingen övergripande politisk "ond" ideologi man kunde ta itu med. Någon typ av "avnazifiering" har aldrig ägt rum. Enskilda japanska soldaters eller gruppers förbrytelser kunde därför inte på samma sätt härledas till någon specifik "ondska" och den drabbade dessutom i princip alla ickejapaner. Visst avrättades såväl flera höga militärer som politiker och även ett antal japanska krigsförbrytare ställdes inför internationell domstol men kejsarmakten och övriga institutioner inkl nationalsång, flagga och shintoismen, som varit den rådande ideologin, lämnades mer eller mindre intakta.

Det har medfört att Japan aldrig gjort upp i skuldfrågan. Visserligen innebar nederlaget en enorm prestigeförlust och stora försakelser för det japanska folket men det ledde inte till någon självkritisk analys av orsakerna till vad som skett. Man såg helt enkelt ingen anledning att ifrågasätta sina gamla tanketraditioner utan bemödade sig istället att förbinda dem med västs värderingar. Lars Vargö, har i boken "I Japan. Makt och tanke.", jämfört detta med, som om man i Tyskland efter kriget, skulle ha sökt kombinera de nazistiska idéerna med demokratitänkande. Beslutet att låta kejsaren sitta kvar på tronen, fastän den japanska militären hade agerat i hans namn, kan, säger han, ur protokollär synpunkt, likställas med ett beslut att låta Hitler, om han varit vid liv, sitta kvar som symbolisk statschef i syfte att hålla ihop den tyska nationen.

Även om det finns exempel på att det officiella Japan bett om ursäkt för krigsförbrytelser finns det nog ännu fler exempel på det motsatta. Det har medfört att relationerna till främst Korea och Kina, men även länder i Sydostasien, tidvis varit minst sagt frostiga. 1994 avvisade den japanske justitieministern allt tal om en japansk krigsskuld som ett försök från andra länder att skjuta sitt ansvar från sig.

I dagens Japan finns det gott om icke rumsrena nationalistiska grupper som bla glorifierar andra världskriget, Japan som nation och japanska dygder. Men även det officiella Japan bidrar på sitt sätt. Flyktingar göre sig exempelvis icke besvär i Japan. Dessa avvisas omgående. Arbetskraftsinvandringen är mycket begränsad, trots att Japan har en minskande befolkning till följd av låga födelsetal och ogynnsam åldersfördelning. Den koreanska minoriteten, på sådär en miljon människor, diskrimineras å det grövsta vad gäller arbete och möjlighet att få medborgarskap.

Anmärkningsvärt är att majoriteten av japanerna, enligt en undersökning för bara något år sedan, med bävan såg fram emot en ökad framtida utländsk turism!

Följande åsikter är inte ovanliga i det japanska samhället:

"Utlänningar är högljudda, burdusa och tar inte hänsyn till sina medmänniskor, sköter dåligt sin personliga hygien och i deras länder är det skitigt."

I ett land med en yta på ca 80 procent av Sveriges varav mer än 70 procent inte är bebolig, trängs ca 125 miljoner. Det har fått japanerna att förstå vikten av att ta hänsyn till varandra. Därför är man världsmästare i att tålmodigt stå i kö samt inte störa andra genom att gapa och skrika. Man pladdrar inte i mobiltelefon trots att var och varannan har TVÅ mobiltelefoner i tunnelbanan, på tåg eller andra platser. Munskydd har man inte i första hand, som utlänningar tror, för att undvika andras smitta. Det har man för att inte överföra sin EGEN smitta till andra. Många tror att japanerna sover på tåg och tunnelbanan för att man ofta blundar. Och visst händer att man sover men blundandet är också ett sätt att inte irritera medpassagerarna med ett gloende!

Röker gör man i stadsmiljö enbart där det finns utplacerade askkoppar. Man ser sällan en japan GÅ och röka. Inte sällan har man dessutom med sig en egen askkopp.

Vänligheten utlänningen möts av i Japan är inte personligt riktad, utan så beter sig en civiliserad människa, anser japanen, oavsett om det är en landsman eller utlänning. Utomlands lever man dock inte alltid upp till den egna civiliserade standarden, särskilt inte när japanen roar sig i Sydostasien.

Utlänningar anses, kort sagt, vara ociviliserade. En synpunkt som man vid en jämförelse, själv i vissa stycken, faktiskt inte tycker är helt missvisande.

Ja, japaner är renliga och har en mycket utvecklad, för att inte säga invecklad badkultur, som närmast är av filosofisk natur. Utlänningars påstådda dåliga hygien bottnar nog främst i att man är ovan med denna kultur och dess sedvänjor vilket bla fått till följd att på vissa bad nekas utlänningar tillträde. Men rent och snyggt är det på gator och torg trots att man ofta får söka efter papperskorgar och liknande.

Många japaner åker utomlands, inte för att ta med sig positiva intryck hem trots all fotografering, utan för att bekräfta, att det är eländigt utomlands och bättre hemmavid. En attityd, som man i ärlighetens namn, kanske inte är helt ensamma att omfamna.

-----

Jag har en amerikansk bekant som är professor i japansk kulturhistoria vid ett av USA: s förnämsta prestigeuniversitet. När jag vädrat denna artikels synpunkter med honom håller han i stort med och berättar samtidigt följande historia om japansk mentalitet. När han besöker Japan talar han inte alltid den flytande japanska, utan brytning, han så väl behärskar, utan vad han kallar "broken japanese". Och varför gör han då det? Jo, förklarar han, en utlänning som talar språket flytande, gör japanen osäker och obekväm då han tycker sig mista något av sin värdighet eller kanske tom känslan av överlägsenhet. Talar däremot min amerikanske bekant knackig japanska möts han istället med uppmuntrande och glada tillrop.

Var någon annanstans i världen skulle motsvarande hända?

Den här artikeln kan kanske få en del att tro att jag inte gillar Japan. Så är inte alls fallet. Det är ett fascinerande land där man ständigt gör nya upptäckter och väl värt att besöka, inte bara en gång. Men som i alla länder upptäcker man både goda och mindre goda sidor. I Japan är dock de mindre goda sidorna mer svårupptäckta.

Om detta är bra eller dåligt är jag inte helt säker på.

Av Lars Nilsson 08 dec 2009 09:45