Vattenfall: Maud Olofsson, ta chansen nu!

När staten äger företag borde det finnas någon annan poäng än att bara tjäna pengar. Som att säkra en viss samhällsservice eller bidra till utveckling inom företagets område. Nu äger staten ett av Europas största energibolag, Vattenfall. Det innebär makt på energiområdet. Frågan är om staten vågar utnyttja läget.

Jag har sällan sett sådana nöjda miner bland miljöpartister som i samband med de senaste veckornas avslöjanden om Vattenfall. Under hela 2000-talet har vi kritiserat Vattenfall för deras vurm för kolkraft, kolbrytning och kärnkraft. Vi har legat på både socialdemokratiska regeringen och alliansen för att få bättre styrning. Vi har lagt 92 riksdagsmotioner de senaste 9 åren om Vattenfall. Vi har ställt kritiska frågor, lämnat in KU-anmälningar och tagit upp frågan i riksdagsdebatter. Äntligen börjar budskapet tränga igenom.

Vattenfall har haft ett oförtjänt gott rykte. De har lyckats framställa sig själva som miljöengagerade och framtidsinriktade. De har glatt publicerat årsredovisningar med bilder på vindkraftverk, trots att det mesta av satsningarna gjorts i kolkraft. Och budskapet har svalts med hull och hår. Tidigare i år hamnade Vattenfalls VD Lars G Josefsson på femte plats på listan över Sveriges miljömäktigaste personer. Och visst är han mäktig, men han har knappast använt sin makt i miljöns tjänst.

Jag ogillar mediedrev. De känns oftast upphaussade och överdrivna. Men sällan har jag tyckt det varit så berättigat som i fallet Vattenfall. Det visar att verkligheten så småningom kommer ikapp även de stora och mäktiga.

Vattenfall tvångsförflyttar hela byar för att utöka sin kolbrytning. De bygger ny kolkraft. När Tyskland vill ställa miljökrav på Vattenfalls kolverksamhet svarar de med att dra igång en rättsprocess mot Tyskland, en stämningsansökan med krav på miljardbelopp i skadestånd för utebliven vinst. I Bryssel har de deltagit i lobbyarbete för att slippa undan skärpta krav på Europas kolkraftverk.

Vattenfall släpper ut mer koldioxid än hela Sverige. Faktiskt nästan det dubbla.

De äger kärnkraftverk i Tyskland som stått stilla en stor del av tiden på grund av brister i skötsel. De har ingått avtal om obegränsat skadeståndsansvar för kärnkraftsolyckor i Tyskland. De har lierat sig med bolaget Industrikraft, de värsta kärnkraftslobbyisterna med storslagna planer på att bygga nya svenska kärnkraftverk. Visserligen har Vattenfall låtit påskina att det skulle kunna handla om satsningar på förnybart, men inte lyckats göra det trovärdigt att ett så gigantiskt finansiellt samarbete skulle behövas för att bygga vindkraftparker eller biokraftverk.

Miljöpartiet har kritiserat allt detta under både förra och nuvarande regering. Och framförallt har vi krävt en ny framtidsinriktning för Vattenfall där fokus ligger på förnybar energi. Inte en krona till för att utöka kol- och kärnkraft. Från och med nu borde Vattenfall vara en del i den gröna omställningen, successivt ersätta gamla kolkraftverk med förnybar elproduktion och stegvis avveckla sina intressen i kol- och kärnkraft.

Ingen regering har tidigare haft ett så bra läge att styra upp Vattenfall. Även de mest marknadsliberala, statsbolagshatande folkpartisterna borde nu inse att det nu krävs rejäl styrning för att återupprätta förtroendet för statens ägarpolitik och för Vattenfall. Maud Olofsson har chansen nu. Jag hoppas att hon tar den.

Av Maria Wetterstrand 24 nov 2009 14:32