Små män behöver stora män

Jag kommer ihåg när jag var gift och hörde om dessa stökiga tonårspojkar som inte hade någon manlig förebild. Om deras kriminalitet och deras provokativa stil. Då på den tiden hade jag, tyvärr, en något dömande inställning och trodde att det bara hade med moderns attityd och förhållningssätt att göra.

När den store var nästan sju år blev jag ensam och relationen med hans pappa blev för sonen något besvärlig eftersom han kände sig oerhört sviken. Den lille var bara 7 månader och med min kris tog den store på sig ett ansvar han inte skulle ha behövt göra. Det var kaos med andra ord några år, men livet gick vidare, jag läste färdigt min utbildning och fick ett relativt bra arbete och vi landade i en ärlig glädje och harmoni. Vi fick det än bättre när jag började arbeta i Norge mycket på grund av att jag var så mycket närvarande under min ledighet i Sverige.

Under åren efter skilsmässan såg jag konflikten mellan son och pappa, och påtalade detta flera gånger för min fd man. Jag gick även till BUP för att prata med någon då jag tyckte att sonens känslor för pappan ofta var hård och dömande. Där fick jag bara till svar att eftersom barnen mestadels bodde hos mig var det inget onormalt med sonens syn på pappan.

Någonstans sade mig mitt sjätte sinne som mamma att det inte stod rätt till, men jag blev inte hörd, och några år senare bröt eländet lös. Det var för exakt två år sedan, en helg då jag var i Oslo och arbetade. Det hade blivit en konflikt med pappan som gjorde att sonen stack och pappan släppte taget. Jag tror att sonen önskade att pappan skulle ta tag i problemet och visa honom vart han hörde hemma. Att han skulle vara på honom och inte tillåta sonen att sätta upp reglerna. Istället blev min fd man tonåring han med och tyckte att det var upp till sonen att ta kontakt med honom när han kände för det.

Jag skakade på huvudet och ett nästan trettio år gammalt minne dök upp inom som om det var igår. Minnet av att mina fosterföräldrar agerat nästan likadant när de beslutade sig för att avsäga sig allt ansvar för mig och istället lämnade över det till de sociala myndigheterna. Vi hade dagen innan haft en konflikt och jag hade därför sovit över hos en väninna. Jag packade en väska och lämnade hemmet.
Man kan inte göra så mot ett barn som står med en fot i barnvärlden och en fot i vuxenvärlden. Man kan inte låta de få bestämma, för alla barn i den åldern tycker de är vuxna nog att ta vara på sig själva.

Sonen har aldrig haft klydderi med polisen eller gått på droger men han har utmanat sig själv, mig och sina vänner. Han har provocerat och i perioder envist vägrat infalla i ett socialt mönster. Han har kämpat mot och jag har kämpat för, och jag har alltid försökt se bakom. Han har ofta sagt att han inte saknar sin pappa men att han saknar en manlig förebild. Under åren som gått har jag aldrig introducerat en ny man i vår familj, dels för att jag tyckt relationen till hans pappa varit skör och jag vill om något förbättra den, vilket jag inte gör om jag skaffar en annan förebild. Fel nummer ett. Dels har jag under de två svåra åren inte tyckt att jag kunde erbjuda en man det liv som funnits innanför dessa väggar, med hårda ord och ilska. Fel nummer två.

Jag och sonen följde alla programmen av "Inlåst" på tv 4 och pratade mycket om det som kom fram, och om hur dessa killarna varit utan en manlig förebild, eller haft en förebild som inte varit bra eller särskilt närvarande. Det var nyttigt för oss båda att följa dessa program och jag insåg att allt inte hängde på mig då sonen mått dåligt. "Ta inte illa upp mamma men du har inte kunnat ge mig allt", fick jag höra. Nej, jag tog inte illa upp, men kände en sorg över att historien ändå upprepade sig. Tilliten jag blev av med då jag blev utslängd hade gått i rakt nedstigande led även om jag kämpat för att det inte skulle göra det.

Ensamstående mammor till pojkar har det tufft och jag har fått en ödmjukhet jag inte hade innan. Min son har 1½ fot på rätt sida och har det helt ok idag, även om saknaden efter en manlig förebild aldrig kommer att försvinna. Sorgen har gett honom en insikt jag hoppas han kommer att bära med sig då han själv blir vuxen och får barn. Han har påbörjat en utbildning till att bli möbelsnickare och stortrivs. Sedan kommer han nog alltid vara en person som ifrågasätter och ibland utmanar, men det egenskapen kommer knappast från brevbäraren.

Det finns en liten man till, men vi andas ut några år innan hans tid kommer. Vi får se hur det blir. Jag känner mig bättre rustad nu och vet att jag inte kan förhindra det som ska ske. Jag vet också att vi alla gör så gott vi kan utifrån den givna tiden och situationen, och det viktiga är att kunna erkänna att valet vi gjorde då kanske inte alltid var det bästa.

Av Birgitta Stiefler 07 nov 2009 10:39