Tidens ögon

Tiden ömsar sitt skinn
ser med ögon på väggar som rasar
pengar som mister sina valörer
förlamade armar och ben
Maktlöst och beroende
stirrar vi på det ömsade skinnet

En blank tomhet ekar, fäktar,
käftar – för en stund
Blödande knä, vädjan och
smicker – men skinnet skrumpnar
allt mer

Just då känner jag
ditt andetag –
varm luft som omfamnar
en frusen yta
iskristaller, hexagon,
styrka

Mot allt detta smeker
dina andetag
varma och rytmiska
Plötsligt öppnar sig
en glugg på det isiga glaset

I nästa rörelse
föds ögonblicket
av den nya tiden
Lockande och hoppfullt
vaknar livsviljan och
sträcker sig på tå

Ett nytt landskap
tecknar sig
Jag andas
Du andas
Allt andas

Vi kallar henne Morgondag

Av Gun Lundberg 26 okt 2009 12:26