Människor är levande historieböcker

En av anledningarna till att jag älskar mitt arbete är att jag får träffa människor med så oerhört mycket historia. De är levande historieböcker som i ett varmt kök med kaffekoppen framför sig ger mig berättelser om hur det var när de var unga. I går hade jag en av dessa underbara möten, eller faktiskt två, som fick mig att må bra resten dagen, och som fick mina tankar att spinna på.

Den första damen var en pigg själ som satt och åt frukost när jag kom och skulle dela hennes mediciner. När vi suttit och småpratat lite blev jag varse att hon faktiskt var född 1913 och att hon inom några dagar skulle fylla 97 år. Kanske hon var lite glömsk men inte så det märktes. Hon hade pigga ögon och en livsglädje som fick henne att bli vacker.

Jag kommenterade att hon kanske till och med kom ihåg något från första världskriget vilket ju för mig utspelade sig nästan på stenåldern. Jo, hon kom ihåg hur svårt det var att få mat och att det mesta var ransonerat, men hennes familj hade det inte så farligt, sa hon, för hennes pappa fiskade. Kanske var et tjuvfiske, jag vet inte, men hon berättade att han gav sig ut och fiskade i Öresund och sålde sedan fisken till restauranter i stan, så ibland fick de pengar och ibland bedrevs det byteshandel. Hon berättade också att det var svårt att få tag i något sött så de brukade samla sockerbetor som trillat av kärrorna på väg till sockerbruket. De strimlade dem och sedan tuggad de på bitarna. Jag har väldigt svårt för att se hur det kunde vara något som kunde kompensera sötbehovet men tydligen fungerade det.

Mina tankar for iväg till dagens godisfrosseri och jag skämdes nästan över allt överflöd vi lever i. Hur är det för dessa äldre människor som kanske både varit med om både första och andra världskriget och allt det elände som efterkrigstiden medförde? De har varit med om att allt, varit nere på noll och sedan har de varit med om återuppbyggandet som till slut lett till ett välfärdssamhälle. Hur ser de på vår konsumtionshysteri och det snabba tempo som finns i samhället?

Mitt andra möte var med en dam som föddes i början av 1920-talet, och hennes inställning var att saker och ting hade försämrats mycket på det mänskliga planet. Hon hade arbetat som hemsamarit på sextiotalet och då hade de tid att sitta ner med de gamla och ta en kopp kaffe. Man hade en tid som inte finns idag, nu när de flesta inom hemtjänsten måste rusa vidare nästan lika snabbt som de kommit, sa hon med en uppgiven suck. Hon berättade att hennes mamma arbetade som biträde på ett sjukhus och hur hon fick följa med och skura golven i sovsalarna. Då låg de på knäna och för en liten flicka verkade tiden inte kunna gå tillräckligt fort. När julen kom fanns det inte råd med några fina julklappar, utan de fick vara glada för några hemmastickade sockar, vilket de inte alltid var. Men hon sken upp när hon sa att det på trettiotalet nästan alltid var snö på vintrarna, så vem behövde julklappar när man kunde gå ut och leka.

Det är härligt att ibland ha tid att sitta och lyssna och bara vara medmänniska utan krav på lösningar. Tyvärr händer det alldeles för sällan.

Av Birgitta Stiefler 22 okt 2009 06:36