Sex år och slagen i skolan

Nä, nu backar vi bandet…

Han hade gärna velat ha modet att kliva fram så där orädd, men något inuti honom höll stegen tillbaka, och svetten som rann inuti hans hand gjorde att han undvek att ta någon i hand. Istället klev han kuvad in genom grinden med huvudet nerböjt och darrande ben. Hans hand sökte sig till sin mammas och magen gjorde kullerbyttor av nervositet. Den välbekanta skolan som han så många gånger passerat på vägen utanför tedde sig som ett stort slott, ointagligt och främmande, och skolgården som nu började fyllas av barn i olika åldrar var stor som en fotbollsplan där han inte kunde gömma sig någonstans.

Plötsligt såg han en av sina gamla dagiskompisar och ropade igenkännande "hejsan, hur mår du?" och snart stod de med huvudena tätt intill varandra för att betrakta den värld som de nu skulle bli invigda i. Deras händer vred sig nervöst, och i deras huvuden föddes bilder av äldre barn som grymt misshandlade dem.

Så små och ändå stora tänkte deras mödrar som stod en liten bit från. De var mäkta stolta där de stod med alla andra på gården. Deras barn skulle få privilegiet att börja i sexårsverksamheten i den här söta lilla gamla skolan som var en av de få som blivit kvar efter kommunens rensningar. En skola med bara sex förskoleelever borde vara det ultimata. Eller?

När Razmus mamma tittade på sin son som försiktigt började leka i sandlådan såg hon en annan pojke än den hemma. Hans vanligtvis tuffa attityd hade tonats ner för att ersättas av någon som nästan såg mesig ut. Skulle han bli mobbad? Tänk om de gjort fel som valt en liten skola? Hennes modershjärta värkte när hon såg osäkerheten i hans blick, och helst hade mamman velat ta honom i sin famn och åkt hem. Hon hade själv varit mycket blyg som barn och kände klumpen i magen.

När Razmus hämtades några timmar senare lyste hans ögon av glädje, och munnen gick i ett. "Mamma, jag har fått en ny kompis. Dorian heter han. Får han följa med mig hem imorgon? Snälla." Anitha blev glad när hennes farhågor inte besannats och nickade medan hon frågade ut honom om hur dagen varit.

Några dagar senare när han hämtades av mamman var han personlighetsförändrad, och den vanligtvis glada killen var moloken och sur. Nåja, tänkte hon han hade kanske haft en jobbig dag. De skulle ju göra så många nya saker på lektionerna. När de kom innanför dörrarna på sitt hus sparkade han helt oprovocerat till sin lillasyster som skrek till "Aj, vad gör du?" Hon gick fram till Anitha för att få tröst.

Plötsligt hördes ett smällande och brakande ifrån barnens rum, och de rusade dit för att hitta Razmus sparkandes på garderobsdörren som var nymålad. "Men vad i all sin dar gör du så för?” Sade mamman och lyfte upp sin son i famnen. "Han slåss mamma, han slåss och är dum." Tårar rann i en strid ström och han ville inte gå ifrån knäet; och frågorna som ställdes lämnades utan svar… tills på kvällen när alla skulle i säng. Då brast han ut i gråt igen, och fasansfulla historier om slag, och mobbing berättades för föräldrarna. Så småningom somnade alla barnen och föräldrarna satte sig ute i vardagsrummet för att smida en plan på hur de skulle gå till väga.

Dagen efter tog mamman tag i den skyldige och hade ett långt samtal med honom för att därefter prata med den lilles fröken. Pojken hade gjort sig skyldig till många dåd under sin korta tid i skolan och föräldrar och rektor hade blivit inkallade.

Där är vi nu, och mitt hjärta blöder för min älskade unge som inte längre vill till skolan.
Han som längtade efter att få lära sig siffror och bokstäver, träffa nya kompisar och leka i den stora lekparken vill hem så fort han bara kan.

Av Anitha Östlund Meijer 25 sep 2009 16:07