Bara jag av femton vågade vittna

Två blattar kommer fram till mig då jag sitter på Möllevångstorget i Malmö. De pratar rostvälska och jag reser mig upp för att försöka förstå och hjälpa dem. De buffar på mig.

När de gått märker jag hur min tjocka plånbok saknas i bakfickan Jag går snabbt efter dem, de har inte hunnit av torget och kräver tillbaka min plånbok.

De nekar och vill gå ner till en sidogata, nu talar de utmärkt engelska. Jag är inte så dum att jag följer med två, typ, 25-åringar ut ur allmänhetens åsyn, jag står på mig och kräver min plånbok. Själv är jag 49 år.

Den ene går och jag fokuserar på den andre - visserligen har jag varit elitbrottare - men två är för mycket. Han försöker klippa till gubben, dvs mig, men jag parerar, griper hans arm och klämmer till rejält - så att han ska fatta att jag är mer än bara fett. Det lugnar honom.

Jag drar bort honom till kiosken och ber dem ringa efter polisen. Tre polisbilar kommer, sex man, och jag överlämnar blatten till dem och förklarar vad som hänt.

Några dagar senare är jag nere på polishuset och avger vittnesmål. Ett par veckor senare är det rättegång och jag kommer dit och vittnar. Rånaren fick åtta månader för stöld, hot mot polisman och våld mot polisman.

Folk idag vågar sällan vittna eller gripa in. Jag var ett av femton vittnen, för drygt tio år sedan, till en vansinnesbilist som mejade ner en man. Han dog ett par dygn senare. Vi var två som ställde upp och vittnade, den andra vågade varken säga bu eller bä när han väl kom dit.

Av Thomas Laurits Aabo 23 sep 2009 13:35