Kriminalvården liknar mest förvaring

För mannen på bänken är säker på att hans desperata handling ska leda till någon form av vård. Han har redan sökt hjälp hos polis, socialtjänst och psykvård. Men det enda som erbjuds är en tågbiljett till Kiruna, en stad som mannen står folkbokförd i, men egentligen inte har någon anknytning till.

För honom har Kiruna bara varit en av alla hållplatser mellan fängelsestraffen. Mannen förekommer under 35 punkter i belastningsregistret, mest för mindre brott.

Han döms till två år för mordbrand. Men han får ingen vård – istället hamnar han än en gång bakom lås och bom. Istället för den vård som behövs, överlämnas mannen till någon form av förvaring. Det kallas för Kriminalvård men någon vård finns egentligen inte att få.

I mannens dom går det att läsa ett uttalande från Kriminalvården. Där står att möjligheterna till kontraktsvård har utretts men att någon plats inte kan erbjudas "inom en överskådlig framtid". Detta trots att Kriminalvården anser att mannen har ett uppenbart behov av vård för att komma tillrätta med sina problem. De påstår också att ett hinder för vård är ansvarsfrågan, eftersom mannen bara vistas kortare perioder i "hemorten" Kiruna kan det vara svårt att få ansvarsförbindelse från socialtjänsten där. Det finns alltså ingen som vill ta sitt ansvar och Kriminalvården verkar, enligt sitt utlåtande, ändå inte ha tid att göra någonting.

Men vem är då mannen på bänken? Han är en sådan man som även i andra sammanhang anses vara en bänksittare. En sådan som sitter med en öl i handen, eller kanske en sjuttis whiskey, om ekonomin tillåter. Men för mig är han är mer än bara en småkriminell alkis med psykiska problem. För mig är han också pappa.

Jag blir mörkrädd när jag sitter och läser tidningsutklipp och rättegångshandlingar om honom. Ännu mera mörkrädd blir jag när jag inser att myndigheterna skulle kunna göra någonting – om man bara valde att hjälpa människor som dessa, istället för att förvara dem i en cell ett tag. De behöver så mycket mer. De behöver någon att tala med, mer än Bosse i cellen bredvid, som rånat fem banker och mördat sin mamma. De med missbruksproblem behöver rehabilitering. Att proppa i dem en massa tabletter hjälper knappast.

Men i Sverige vårdar vi inte människor som min pappa. Vi låser in dem, släpper ut dem och väntar på att snart få stänga in dem bakom den låsta dörren igen.

För pappa är det så livet har sett ut. Han har släppts från fängelset med en mindre summa pengar på fickan. Pengarna har sedan gått till hotellrum och alkohol. Att få en lägenhet med hans bakgrund har varit nästintill omöjligt. När pengarna har tagit slut, oftast inom en vecka, har min far desperat sökt hjälp hos socialtjänst och andra myndigheter. Men återigen, ingen anser sig ha något ansvar.

Vad har då återstått för min pappa att göra? På något sätt har han alltid hittat på småbus för att återigen komma i Kriminalvårdens "vård". Då har han åtminstone haft tak över huvudet.

Fängelsestraffet för branden på hotellet var, så vitt jag vet, pappas längsta. Det talades om att straffet så småningom skulle ha omvandlats till kontraktsvård. Men naturligtvis blev det aldrig så. Ändå var pappa hoppfull när han återigen skulle möta friheten. Och den här gången fanns det någonting annorlunda i hans röst när han än en gång talade om ett bättre liv. Planerna var många. Ett pass var införskaffat, med tanken på att få se världen. När han kom ut den tjugonde september 2007 fanns ett hotellrum i Stockholm bokat. Dagen efter hade han en väntande flygstol till Lycksele.

När pappa inte höll sitt löfte om att ringa när han kommit ut förstod jag att han antagligen hade druckit. Att han inte ville göra sitt enda barn besviket och ringa berusad. Två dagar senare fick jag ett telefonsamtal. Numret var okänt och jag var säker på att det var pappa som ringde. Jag befann mig på jobbet och var aningen stressad. Så jag förberedde mig på att snabbt avsluta det inkommande samtalet. Men det var inte han.

"Det har hänt din pappa någonting." Lång tystnad. "Han är död."

Drygt ett dygn efter att mannen på bänken släppts, hittas han avliden på hotellrummet i Stockholm. Läkarna slår fast att han legat död i nästan ett dygn. Han överlevde bara några få timmar i den frihet han längtat så efter.

Vård för "kåkfarare", det finns inte i vårt svenska samhälle. För om det hade funnits, hade inte min pappa legat i en minneslund i dag.

Av Linda Åkerlundh 09 sep 2009 11:58