Diagnos: Värdelös utan hjälpinsatser

Jag läste nyligen en artikel skriven av en tjej som just fått en ADHD-diagnos "Barn som inte tycker om skolan har en anledning". Hon skrev att hon tyckte att hjälpen kom väl sent i hennes fall och jag kan bara hoppas att diagnosen verkligen innebär att hon också får hjälp i den form hon behöver för att kunna lyckas bättre med sin skolgång.

Tyvärr är min erfarenhet att det finns stora brister i vårt system när det gäller just förfarandet att sätta diagnoser. Min son fick två diagnoser när han var åtta år, ADHD och Asperger, det var inte ett helt enkelt beslut att ta att låta honom genomgå testen som eventuellt skulle leda till diagnos.

Det hade varit turbulent kring honom sedan dagistiden och jag hade kämpat för att försöka förstå vari problemet egentligen bestod. Först hette det att det var brister i hemmiljön och uppfostran, det svåraste för mig att greppa var att bilden av min sons beteende inte alls var något jag kunde känna igen. Det verkade samtidigt långsökt att dagispersonalen skulle ljuga och hitta på så jag fick utgå ifrån att han betedde sig helt annorlunda på dagis mot hur han uppträdde hemma. Han gick på ett privat dagis och jag fick rådet att byta daghem, kanske borde jag ha gjort så, men jag resonerade som så att antingen var det dagiset som hade stora brister och inte min son, och då var det inte heller han som borde utsättas för att byta miljö, eller så var det min son som hade problem och då skulle de knappast försvinna av ett miljöombyte. Efter en tid blev kommunikationen mellan mig och personalen infekterad, mycket beroende på de extratimmar de fick för hans ”problematik” – som jag ville kunna utvärdera och få bekräftat att de verkligen användes för hans bästa.

När det var dags för sexårsverksamheten tänkte jag att jag skulle ha bättre möjlighet att se vad som verkligen var problem orsakade av min son och vad som var relaterade till dagismiljön. Det visade sig snart att problemen kvarstod, och jag tror vi hade tur eftersom min son fick en lärarinna som hjälpte oss att påskynda processen till att få en utredning, trots det tog det drygt ett år, och under den tiden förlorade jag min a-kassa eftersom min son inte kunde vara heltid på sexårs eftersom de inte kunde ”ansvara för de andra barnens säkerhet” då.

Min förhoppning var att de skulle kunna behandla min son på ett annat sätt med hjälp av en eventuell diagnos, att han skulle kunna få vistas i en miljö som fokuserade på hans möjligheter till lärande framför hans svårigheter att anpassa sig socialt. Han kunde både läsa och skriva när han började första klass så jag var aldrig orolig över brister i hans intelligens, men jag visste att han inte fungerade som "andra barn" när det gällde det sociala samspelet och förmåga att ta kritik.

Han skolades in i en mindre klass under tiden vi väntade på utredningen, och där hade han gått nästan ett läsår när utredningen var färdig. Då kom chocken för mig, skolan sade sig inte ha resurser för att möta hans behov och de ville att jag skulle ansöka om en plats i någon annan skolform, det var två veckor kvar av terminen och jag var höggravid och skulle få mitt andra barn i slutet av augusti vilket innebar att jag skulle ha svårt att vara med vid en inskolning. Det är en djungel att sätta sig in i när det gäller att välja skola, det har antagligen förändrats mycket sedan dess, det här var tre år sedan. Genom att vägra skriva på en ansökan innan jag hunnit ta del av de alternativa skolornas villkor fick jag på nåder en termin till på mig för att hitta en passande skola. Skolans psykolog försökte genom ful påtryckning pressa mig att göra valet tidigare, hon menade att de andra barnen i den lilla gruppen skulle bli lidande eftersom min son tog så mycket lärarresurser i anspråk. Jag svarade att det var sorgligt, men att jag i det fallet såg som min uppgift att se till min sons intressen främst och att det borde vara hennes jobb att vända sig till högre ansvarig för att få de medel de behövde för att alla elever skulle få den lärarinsats de var i behov av.

Jag hittade tills slut en klass jag ansåg var bra, en Aspergerklass som ingick i St Örjans skola. Där började han och hann gå en halv termin innan samma skola som haft så bråttom att kasta ut honom sa upp hans avtal med den nya skolan, utan att först informera mig om det. Anledningen var att budgetförfarandet ändrats för särskoleplaceringar just då, så istället för att slippa en resurskrävande elev skulle skolan få betala hans placering som tydligen kostade sex hundra tusen per termin. Helt plötsligt hade de alla möjligheter att ta hand om honom och se till hans behov.

I det stora hela tycker jag att det finns mycket som går att göra bättre när det gäller att ta hand om de barn som får diagnoser i dag. Jag fick ingen information från BUP som ställde diagnoserna om vad de egentligen innebär eller vad som går att göra för att förbättra villkoren. Ett A4-papper med kortfattad info borde väl inte vara så svårt att sammanställa? Att de som har ansvaret för en elev som får en diagnos också får information om vad det innebär och var stöd och råd finns att söka vore väl inte heller omöjligt att se till?

I dag finns det väldigt liten beredskap i skolorna för att bemöta barn som faller utanför ramen för normalt uppträdande. Men dessa barn försvinner inte, och kostnaden för dem hamnar bara någon annanstans om man skickar runt dem. Framförallt ökar kostnaderna med bristen på förståelse.

Av Jeanette Åkerlund 08 sep 2009 10:42