Triumf

Eliza beundrade dess former och gled med sin röda nagellacksprydda hand över ytan. Den var lite sträv och hon fnittrade för sig själv. Alltså var det ett hemmajobb. Ett proffs hade skapat en blank och skinande yta. En kort sekund funderade hon på om det var värt det. All spaning och allt letande på internet nätterna igenom hade gjort Eliza lite hålögd och skärpet hade fått spännas åt några hack. Med sökande händer trevade Eliza under den främre delen men fann ingenting. "Attans!" sade hon för sig själv och fortsatte leta i den bakre delen.

Under tiden som Eliza varit inne i lokalen hade husets ägare kommit hem oförutsett och stod nu i dörröppningen och studerade den vackra kvinnan som betedde sig underligt. Han funderade på hur han skulle tackla problemet, men beslöt sig för att avvakta och vänta på vad som skulle ske.

Plötsligt gick en av de blodröda naglarna av och hon svor till. Den svarta ficklampan ramlade ur hennes hand och rullade under den beundrade tingesten. Eliza ville helst inte lägga sig på mage i gruset och bli skitig, men visste inte riktigt hur hon annars skulle få fram den. "Ja, ja jag måste väl" suckade hon och lade sig ner för att hämta lampan. Efteråt borstade Eliza av sig noga, och såg att kjolen fått några fläckar trots hennes försiktighet. Hon svepte med lampan över den eftertraktade och tittade upp mot huset för att kolla om någon syntes.

När mannen såg att hon tittade ut drog han snabbt för gardinen och stod blickstilla i flera sekunder. Till slut när han trodde att allt var lugnt tittade han fram och såg att lokalens dörrar dragits igen. Fundersam över om han skulle gå dit ut eller ej gick han runt i huset på jakt efter något att använda som vapen. För vem kunde veta vad hon var ute efter? Det kanske var en tjuv? Han skrattade för sig själv och sade "En kvinnlig tjuv vore nästan trevligt att få besök av." Hans dagar numera innebar mest att sitta framför dumburken som mest visade reklam. Den efterlängtade pensioneringen hade inneburit ensamhet, ensamhet och ännu mer ensamhet.

Med ett triumferande "Yes!" drog hon fram nyckeln som skramlande avslöjat sitt gömställe när hon nuddat den. "Typiskt gamlingar" sade hon för sig själv och svepte bak det korpsvarta håret som klippts i en halvkort page dagen innan. "De tror att det säkraste gömstället är på sakerna. Nu återstår bara att starta skönheten." Med kvicka fingrar tryckte hon in i nyckeln i den mycket gamla bilen och den välskötta motorn startade med ett lågt spinnande. Eliza smekte ratten var av äkta trä och skyndade sig ur bilen för att sedan trycka upp portarna, och efter en snabb blick upp mot huset som fortfarande var svart hoppade hon med ett vigt skutt in i den efterlängtade och körde iväg med ett vrål.

Mannen uppe i huset hade lämnat fönstret för bara några sekunder, och toalettbesöket hade gått snabbt. När han tryckte på spolknappen ryckte han plötsligt till av ett högt motorljud som kom från garaget. "Aha!" sade han för sig själv och skyndade sig på krumma gammelmansben ut till trappan där han bara hann se bakdelen på sin älskade. Mumlande en massa eder gick han fram till telefonen som stod i hallen. "Är det polisen? Jag vill anmäla en stöld. En kvinna har just kört iväg med min Triumf Spitfire. Den är röd med svart cabriolet. Ja jag väntar…" Mannen tittade ut genom fönstret och såg plötsligt bilen återvända med kvinnan vid ratten. Hon backade in bilen i garaget och stannade motorn.

När han kastat på luren skyndade han sig ut för att konfrontera kvinnan, men visste inte riktigt vad han skulle säga. "Hörrudu! Man tar väl inte bara en bil sådär?" Med barsk röst gick han fram till förarplatsen. "Hej jag heter Eliza och… ja det kanske låter underligt, men jag bara måste få provköra din bil. När jag var liten ägde min farfar en liknande som jag älskade att åka och när jag såg den här ute på stan…" Hon tappade orden och visste inte riktigt hur hon skulle förklara. Förresten, hur förklarar man att en bil blivit det mest centrala i ens liv, och att bara känslan att få röra den gjorde henne salig. Hon vände sig skrattande till den gamle mannen. "Jag är kär i din bil helt enkelt, och vågade inte fråga om lov." Med sin ena hand smekte hon sätet i vitt skinn. "Förlåt mig!"

Han funderade på att ringa upp polisen igen, men vad skulle han anmäla? Att någon lånat hans bil? Nej, de hade säkert viktigare saker för sig. Dessutom verkade ju kvinnan vara trevlig. Hans funderingar gick än hit än dit. "Jag har en lösning" sade mannen och räckte fram sin värkbrutna hand. "Hej jag heter Gösta Andersson och bor här. Vem är du?" Förvånad över vändningen räckte hon fram sin smala välmanikyrerade hand och svarade "Hej! Jag heter Eliza Soleu och bor på söder." Han öppnade bildörren och hjälpte henne ut, sedan sade han att de skulle gå in i huset.

Inne i det stora huset var väggarna täckta av bilder på snabba sportbilar modell äldre. I köket stod en ensam kopp med lite kallt kaffe och en torr bulle tronade bredvid. När hon med stora ögon tittade sig omkring log han och tog fram ett block. "Jag har ett förslag" sade han och plockade upp en penna som han med snabba snärt slog i bordet. "Jag vill anställa dig. Du får köra bilen hur mycket du vill, mot att du då och då kommer in och läser för mig. Mina ögon har blivit skumma, och mina vänner är få." Eliza trodde inte det var sant och såg med lysande ögon på honom. "Är det sant? Hur mycket jag vill? Tack! Tack snälla, snälla du. Självklart kan jag läsa för dig, men…" Hon tittade med bedjande ögon på mannen som satt hopsjunken bredvid henne. "Kan du inte lära mig mecka med den också? Snälla?" Gösta skrattade och lade armen över hennes bara axel. "Klart jag kan, men du måste ha tålamod eftersom synen blivit dålig och kroppen lite seg.

De skrev ett anställningsavtal som löpte på obegränsad tid och dagen efter plingade Eliza på hans dörr. Full av lycka och tillförsikt.

Av Anitha Östlund Meijer 03 sep 2009 16:44