Kudos till Er som orkar!

I Somalia trappas oroligheterna upp parallellt med att Carl Bildt i Europa stångar sig blodig mot Netanyahu i ett diplomatiskt infall att försöka minimera antalet dödsoffer i den oändliga konflikten som är Israel och Palestina. De svarta lådorna tillhörande det kraschade franska passagerarflygplanet som störtade på sin färd mellan Paris och Rio de Janeiro bär på en outsäglig hemlighet till anledning bakom så många slumpartade bortgångar; bortgångar som avkräver svar och meningsgörande, likt så många andra bortgångar genom tiden och historien. I Österrike någonstans fanns det en flicka som efter att ha varit inlåst i en evighet frisattes, utan någonstans att gå, eller någon speciell att prata med. I olika delar av världen finns Victoria Beckham, etsad fast i svart på vitt i tabloidformat, stora läppar och stora bröst och smal, smal smal midja, armar, ben och hals.

I en grav någonstans ligger en filantrop och vrider sig över sin oförmåga att vara vid liv och bidra med något, hjälpa någon, hålla någon i handen eller klappa någon på huvudet; Någon av alla dessa någon som i detta ögonblick befinner sig under våld, hot eller misär. Någon av alla dessa någon som inte är Victoria Beckham eller Bono. För den sol som smälter isarna och svetsar björnarna svider likväl Bonos ögon, som - skyddade bakom glasögon i varierade kulörta färger - påminner oss, vädjande, om att blicka mot kontinenten Afrika, en kontinent vars geologiska sårskorpa är resultatet av år och år av blod, en historia av blod hållen intakt; en ärrvävnad som för evigt är inetsad och som för evigt består, likt terrorism, sexism, historierevisionism, kreationism, eurocentrism, kapitalism, nationalism, konformism, katolicism, protestantism, islamism, och all annan ism och schism som mänskligen kan skapas och utföras, tills den dag kosmos sväljer Tellus och spottar ut en stolt ny värld någon helt annanstans.

Är det konstigt att man blir förvirrad, trött och frustrerad? Är det konstigt att man föds och låter världen forsa in, för att, ju äldre man blir, stänga forsen ute och stillsamt dra sig tillbaka; dra stolen till frukostbordet, sätta sig ned, öppna tidningen och med kylig vuxenhet läsa, som från oantastligt avstånd, fullkomligt fokuserad på ens eget mikro till kosmos? Är allt detta konstigt? Vissa skulle säga att det är det, att det är slappt, att kampen fortsätter mot någon eller något till fördel för någon eller något, om än bara för en stund. Att livet skrattar och leker, om än bara för en stund. Att livet inte suckar, pustar, stönar och fördriver, utan driver mot mål, även om de är små, och du får tippa på tå, för att inte krossa det hopp de utgör.

Till alla er, som säger det här, skriver jag det här, trots att ni kanske aldrig kommer att läsa det. Till alla er ville jag nog bara kort säga att ni är väldigt fina, goda och sköna; så där smått söta och sött soliga som hundvalpen, så där stort arbetande och i arbetet stolta som lejonet, så där bestämda, principfasta och envetna som bara ni kan vara. Jag känner några av er, och några av er känner jag inte, vilket leder mig till att utbrista:

Kudos till Er, både de jag känner och de jag inte känner!

Av Aje Björkman 06 jul 2009 12:56