Filosofins vagga #1

Filosofins betydelse för den kulturella utvecklingen i västerlandet kan inte förnekas. Även om makthavarna gjort sitt bästa för att förfölja, manipulera, eller som i Sokrates fall, mörda filosofer som inte fallit dem i smaken så har många av de stora tänkarnas arv satt avtryck i både gårdagens och dagens kultur.

Låt oss först definiera vad som egentligen menas med filosofi.

Ordet filosofi härrör från grekiskans ”filos” Philos som betyder ”vän” och ”sofia” Sophia som betyder ”kunnande” eller ”visdom”. Filosofi skulle således kunna beskrivas som ”vän av visdom”. Det finns även en teori om att det skulle kunna betyda ”vännernas vishet”, det vill säga de kunskapssökande kamrater som samlades för att dryfta tillvarons beskaffenhet.

Man brukar idag skilja på teoretisk och praktisk filosofi.

Teoretisk filosofi från grekiskans ”theoria”, vilket betyder ”skådande” eller ”insikt” brukar omfatta de delar som har att göra med allmän förståelse av världen. Ett av de klassiska huvudområdena inom den teoretiska filosofin är bland annat metafysiken, som är den mest abstrakta delen av filosofin och behandlar frågor om verklighetens natur och mest grundläggande beståndsdelar. Andra områden är kunskapsteorin och logiken. Så småningom har vetenskapsteorin, språkfilosofin och filosofins historia också tillkommit.

Praktisk filosofi från ”praxis” ”handling” handhar de delar som har att göra med reaktioner på denna förståelse i form av värderingar och handlingar. Etik, samhällsfilosofi beslutsteori, rättsfilosofi, religionsfilosofi och estetik är huvudområden inom den praktiska filosofin.

Var började då det hela? Vanligtvis brukar man datera filosofins ursprung till 500-talet före vår tideräknings början.

Thales, som levde mellan 625 och 545 f.Kr, anses av de flesta forskare vara den förste filosofen. Men vi talar då om den västerländska kulturen, naturligtvis fanns det stora tänkare även före de så kallade joniska naturfilosoferna eller försokraterna som de också kallas. Men mer om dessa längre fram.

Idag finns bara enstaka fragment kvar av de verk som de första kända naturfilosoferna skrev. Att vi överhuvudtaget har någon kunskap om dem och även flera av de senare filosoferna kan vi framförallt tacka historikern Diogenes Laertios för. På 200-talet e.Kr skrev han en biografi över många av de stora tänkarna; "Om kända filosofers liv och tankar".

Det unika med de första naturfilosoferna var deras brytning med det traditionellt religiösa sättet att se på tillvaron. De nöjde sig inte med mytologiska och religiösa dogmer utan sökte naturliga förklaringar på tillvarons skeenden. Under den här perioden var filosofin ett slags allvetenskap och det är inte fel att kalla naturfilosoferna de första vetenskapsmännen. Det är inte förrän betydligt mycket senare som det som nu betraktas som enskilda vetenskaper skilts ut och blivit egna ämnen.

Med all säkerhet har människan ända sedan tidernas begynnelse reflekterat över, förvånats och tjusats av tillvarons mysterier, storslagenhet och beskaffenhet. Vi vet att människor i de första stora kulturerna kultur av latinets ”cultura” av ”cultus”, som betyder ”odling”, men från vilket ordet ”kult” också kommer sysslade med sol- och stjärndyrkan och vissa av dem uppvisar en minst sagt häpnadsväckande kunskap och förståelse för himlakropparnas rörelser, färg och form. Bland lerplattor man funnit hos gamla sumeriska kulturer finns till exempel en som tycks visa samtliga planeter i solsystemet med rätt beskrivning av deras storlek i förhållande till varandra.

I den kanadensiske författaren Manly P Halls monumentala verk "The Secret Teachings of all ages", för övrigt den tjockaste bok jag äger, finns en fascinerande bild av Hermes Trismegistos, enligt olika traditioner densamme som den egyptiska skrivkonstens och lärandets gud Thoth, grekernas Hermes, den bibliske Henok samt koranens Idris, stående på draken Tyfoon, vilken symboliserade ignorans, perversion och de lägre världarna. I sin vänstra hand håller Hermes en bevingad stav med två kämpande ormar slingrades runt den, i den högra handen håller han en grön bok; den odödliga smaragden, med inskriptionen: "Summan av all filosofi."

Egyptiernas storslagenhet är välkänd och än idag vet man inte exakt hur de lyckades bygga de stora pyramiderna. Helt klart är att vissa av de stora filosoferna från Grekland fick både inspiration och utbildning i de så kallade mysterieskolorna i de egyptiska templen.

Varifrån fick då egyptierna sina bevisligen stora kunskaper? En teori är att överlevande från vad som ska ha varit en mycket avancerad kultur som sägs ha gått under 9 600 år f.Kr tog sig till Egypten och att de, med sina kunskaper, var arkitekterna bakom den märkliga kulturexplosionen.

Den grekiske filosofen Platon är den förste som nämner det legendomspunna Atlantis. I hans dialog "Timaios" berättas att det runt 560 f.Kr, i gudinnan Neiths tempel vid Sais i nildeltat, fanns en hemlig kammare med historiska dokument som bevarats i över 9 000 år.

Enligt filosofen Proclos, som gjorde en stor sammanställning av Platons verk, besökte Platon templet i Sais och talade där med översteprästen Pateneit. Sannolikt var det han som upplyste Platon om kammaren och dokumenten. Värt att notera i sammanhanget är att även Pytagoras lärare, den egyptiske prästen Psonchis, också han nämnde dessa hemliga dokument.

I berättelsen samlas tre av Sokrates lärjungar med mästaren i en diskussion om idealsamhället. Platon låter lärjungen Kritias beskriva ett mäktigt örike utanför Herakles stoder vid Gibraltar sund. Atlantis framställs som ett mycket vackert, bördigt och mäktigt rike. Man skördade två gånger om året och där fanns källor med både varmt och kallt vatten, som aldrig sinade.

Sällskapet dryftar diverse tankegångar och tycks ganska ense om att de kommit fram till goda slutsatser men det som har sagts har ändå en brist anser Sokrates och vill veta mer, varpå Kritias svarar:

"Lyssna så Sokrates. Det är en egendomlig historia, men Solon, den visaste av Greklands sju vise garanterade i tiden dess sanningshalt. Han var både besläktad till och god vän med min farfarsfader, Dropides, vilket denne själv nämner om i sina dikter, och Dropides berättade historien för min farfader Kritias, som, då han var gammal, berättade den vidare för oss."

"Nåväl", sa Sokrates, "Vad säger då att denna antika, berömda händelse med atenarna som Kritias beskrev, via Solons auktoritet, inte bara är en legend, utan fakta?"

“Jag ska berätta en gammal historia som jag hörde från en gammal man, som när den berättades, enligt honom själv, var nästan nittio år, och jag var runt tio", svarar Kritias.

Kritias släkt hörde till de mest respekterade i Aten och det förefaller inte långsökt att en förfader kunde ha känt med Solon, en av de stora reformatorerna i Aten under tidigt 500-tal, 200 år tidigare och det var känt att Solon hade besökt Egypten. Under ett av samtalen i templen i Egypten med prästerna sannolikt i en av de omtalade egyptiska mysterieskolorna berättade en av dem följande för Solon:

"…senare förekom jordbävningar och översvämningar av stor häftighet, och under ett enda förfärande dygn svaldes alla Atens krigare upp av Jorden, medan Atlantis uppslukades av havet och försvann."

Platon berättar att atlanternas rike sträckte sig från Libyen ända till Egyptens gräns och över Europa till det Tyrrenska landet Italien. Europa är då det område som ligger torrlagt nordväst om Kreta upp mot nuvarande Grekland fram till södra delen av Italien där Tyrrenska landet vidtar.

Det omsluter vad som sågs som atlanternas innanhav och som därför kallades Atlanten. Enligt Platon sjönk Atlantis i havet som ett guds straff på grund av atlanternas girighet och orättfärdighet.

Forskaren och politikern Ignatius Donnely förde fram en del spännande teorier i boken "Atlantis: The Antediluvian World" 1882. Han menade att likheterna mellan tjurkulturen på Kreta och den som Platon berättat om och likheterna mellan pyramiderna och templen i Egypten, Mexiko och Främre Orienten tydde på en landbrygga mellan kontinenterna, liksom gör likheter vad beträffar språk och redskap.

Donnely ansåg också att Atlantis inte bara tjänat som landbrygga mellan kontinenterna kring Atlanten utan att ön också var bronsålderskulturens vagga.

Arkeologen Spyros Marinatos grävde på 70-talet ut en hel stad från minoisk tid ur djupa asklager vid Akrotiri ute på Theras sydöstspets. Marinatos menade att den berömda myten om Atlantis härstammade därifrån. De flesta forskare idag menar dock att Atlantis bara är en myt.

Fortsättning följer…

Av Michael Delavante 06 jul 2009 10:53