"Han", "Hon", "Dom" och Jag

Tiden hinner alltid ikapp oss, hur vi än försöker springa ifrån den.
Jag har alltid försökt springa ifrån och till i en evig svårthanterlig dans för att till slut hamna i ett felsteg där jag tvingades stanna upp och inse fakta.
Inte för att jag är ledsen över vart stegen tagit mig hittills, men för att jag är rädd vart de ska föra mig.

Nu ligger "Hon" på sjukhuset med en hemskt KOL, hjärtsvikt och minnesproblematik, 64 år gammal. "Han" dog för något år sedan 64 år gammal, i sin ensamhet med diabetes, hjärtsvikt och njurproblematik. Är det också min framtid? Det gäller med andra ord att fortsätta springa från genom god kost, gott leverne och mycket motion för att slippa samma framtid. Allt detta springande som man inte vet om det leder rätt eller fel. Eller är det kanske bara en rädsla att bli som dem? Min drivkraft genom livet.

Men de som tvingades stanna kvar, som samhället inte hjälpte till en eventuell bättre chans i livet. Kan de också springa bort fastän de tvingades stanna kvar och se?
Jag hör att det är världens misär i "hennes" lägenhet. Flugor och ägg överallt. Anticimex måste komma dit och sanera men de dammsugar inte upp de döda flugorna, det måste "de" göra, fastän "de" inte vill och med hennes ondska i gott minne. Men "de" gör det, för att "de" måste, för att ingen annan gör det.

Jag har hört "dem" berätta om psykisk och fysisk misshandel där historier diktades upp och repeterades på väg till sjukhuset när blodet flödade från sår i huvudet på en 11-åring. Jag har hört "dem" berätta om påtvingade långpromenader på flera mil för att "Hon" ville ut och gå. Det har berättats för mig om hot och senare verkställighet av hot, och jag har hört om hur "de" fick städa hemmet innan socialen kom för inspektion. Det var gången när den äldste rymde hemifrån, och de gångerna när grannarna anmälde dem för misshandel. Även jag anmälde dem en gång som vuxen men jag fick bara till svar att "de gjorde inget åt den familjen".

Hur kan man låta fyra barn få växa upp i en familj där två äldre syskon blivit tvångsomhändertagna för vanvård och misshandel? Vad ger samhället rätt att tro att de ska skärpa sig när anmälningarna fortsätter att komma in?

Jag fick efter mycket om och men min akt från socialdepartementets hemliga arkiv för något år sedan med svart överstrykning på de avsnitt som handlade om medicinska diagnoser hos "Honom" och "Henne". Däremot glömde det att stryka över de ställena där det konstaterades att "vi" var normalbegåvade. För mig är hon en kvinna som saknar all typ av empati och förmåga att ta ansvar för andra och sig själv. Vad var det som gjorde att myndigheterna blundade för detta? Jag skäms över att ha fått en chans som mina biologiska syskon inte fått. Jag slipper deras minnen och deras frågor om varför de var mindre värda än vi två andra.

Jag sprang så fort jag kunde och tappade inte stegen förrän min systerdotter adopterade för något år sedan sa att "jag ju inte tillhörde familjen". Då snubblade jag på mina egna fötter och trillade med näsan rakt i backen framför mig. Såret på näsan är läkt men funderingarna kvarstår om hur och varför hon fått den inställningen?
Sakta började jag se mig själv för en separat individ som inte behövde få godkännande från andra för att vara ok. Jag hör varken till här eller där utan har rotlösheten som följeslagare istället för fiende.

Numera går jag fram istället för att springa och det är inte min plikt att åka iväg och dammsuga upp döda flugägg från en hel lägenhet. Jag önskar att "de" också hade sluppit men "deras" känslomässiga, osynliga hållhake får "dem" att agera, egentligen bara för att ingen annan gör det. Anhöriga. Det som en stor del av sjukvården är uppbyggd på; de anhörigas välvilja. Men det finns kanske vissa som av goda skäl inte vill vara anhöriga. Dessa människor tvingas åter av samhället fastän de nu blivit vuxna och borde kunna få en chans att slippa.

Av Birgitta Stiefler 16 jun 2009 11:18