En ny hjälpklasskola

Individuella programmet är landets största program. Detta skall nu ändras på genom att införa ett tionde obligatoriskt skolår. Genom att tvinga eleverna att gå ett år längre hoppas Jan Björklund, utbildningsminister, att eleverna skall uppnå målen. Det finns många som anser att skolan idag är en flumskola, där eleverna har makten och intresset för kunskap minimalt. Efter att ha arbetat i ett individuellt program ett år, ser jag beslutet om nedläggning som en total katastrof för de elever som inte orkat eller förmått klara betygen under sina nio år. Orsaken till att elever misslyckas i högstadiet har otroligt fler bottnar än lag och ordning, ointresse med mera. Detta ser dock inte politikerna som mekaniskt betraktar eleverna som maskiner vilka producerar bättre om vi tvingar dem lite till.

Av de elever som följt individuella programmet vid Fryshuset och varit på plats klarar samtliga elever G eller högre i de tre ämnena Matte, engelska och svenska. Om vi skall tala om "misslyckanden" är det i första hand de elever som inte varit närvarande. I andra hand elever som kommer från andra länder och vistats i Sverige för kort tid för att klara svenskan och engelskan. Men detta är inte ett misslyckande i IV programmet utan ett misslyckande i skolsystemet där eleverna inte ges tillräckligt med utrymme för att klara två nya språk. I ämnet matematik klarar alla elever sina betyg.

Det finns flera viktiga skäl till varför eleverna lyckas. Eleverna kan mer än vad den tidigare skolan förstått. Eleverna är begåvade. Men mest viktigt, det finns hängivna lärare som sätter eleven i centrum och lägger ner sin själ på att lyckas i jobbet. Det handlar om tålamod, att inte döma ut och sätt dumstrut på elever som inte förstår. Det handlar om att hitta vägar som fungerar med den enskilda eleven och som leder fram till resultat. Under mitt år på Fryshuset har jag inte hört en elev som sagt att de inte begriper eller inte kan. Jag har aldrig hört en lärare säga att "du är dålig" vilket jag hört i andra sammanhang. Däremot har jag hört lärare som säger "du kan" det gäller bara att hitta din väg.

Jag tror inte Fryshuset är ensamt om sina resultat, jag tror att alla seriösa individuella program lyckas. Det är små grupper, koncentration kring några få ämnen. En miljö som är inriktad mot skolan. Och en skolledning som förstår vikten av att ge varje elev en ny chans. Att sätta en elev i ett tionde år i en skola där man redan misslyckats, redan har konflikter med läraren, pekas ut som gruppen som inte fixar den vanliga skolan kommer de här eleverna att bli morgondagens hjälpklasselever. Var och en som gått i hjälpklass eller specialklass vet vad det innebar av förnedring, kränkning och hur det kändes att inte vara som andra. För det tvingande tionde året gäller bara "de elever som inte klarat av skolan".

Inom socialtjänsten talas om att arbeta evidencebaserat, alltså bygga på forskning och beprövad forskning. Begrepp som evidence existerar inte inom skolans värld eller rättare sagt hos politikerna. Det spelar ingen roll om lärarna går 20 fortbildningar, utbildningen förlängs med två år etc. om inte forskning och erfarenhet inom pedagogiken får styra skolan. Läraren är det centrala för att lyckas, men tvingande politiska beslut där eleverna bara ser en oändlig räcka av skolår utan morötter eller kreativa instrument gör att lärarens insatser kvävs. Lärarjobbet kommer att handla mer om att hålla eleven i skolan än att stimulera och motivera till kunskap. Anledningen att jag säger det är att någonstans vid årskurs 5 tröttnar flera elever på skolan. Det händer något kvalitativt som får många att ge upp. Att i det läget gå om årskursen, löser inte problemen eftersom problemen kan vara saker som ligger utanför skolans ramar. Andra tycker det är kul fram till högstadiet, men varför blir det plötsligt så motigt just där? När jag möter elever på gymnasiet talar många om skoltrötthet, man går i gymnasiet för att man måste. När man måste blir inte resultaten alltid de bästa, för måsten är inte kreativa de är kunskapshämmande. Det är heller inte högskolan som hägrar utan ett år utan måsten efter gymnasiet. Jobba, resa helt enkelt göra något som inte har med skolan att göra.

Det är en sund reaktion och ett sunt agerande. Efter 12 13 år i skolbänken lär det för många finnas mer attraktiva saker än att få studieskulder på högskolan till en utbildning som man inte ens vet om man vill jobba med. Om sedan regeringen gör verklighet av hotet med att högskola och universitet skall avgiftsbeläggas, kommer troligen intresset att minska i gruppen ej målinriktade.

I den nya skolan saknas en socioekonomisk grundsyn. Vilka är eleverna som inte klarar målen i högstadiet? Hur ser deras bakgrund ut? Vad är det som händer när tioåringen tröttnar på skolan eller den skolglada eleven i årskurs 7 plötsligt ger upp? Var finns forskningen kring detta fenomen? Och var finns regeringens frågeställningar kring den sociala aspekten. Under mitt skolår inom IV har jag mött elever vars föräldrar saknat bostad i flera år, där barn varit huvudman i familjen, jag har mött barn som diagnostiserats och fått hjälp, andra barn som borde ha haft en diagnos men inte fått utredning eller hjälp. Jag har mött elever vars föräldrar är missbrukare, elever som flyttat runt i fosterhem, institutioner. Jag har mött dem och pratat med dem och de är så otroligt samstämmiga när de säger "här syns vi". När eleven syns gör också skolans sjuk- och hälsoteam/lärare ett bra jobb. I den mån det går försöker skolan underlätta för eleven genom att ta del av ett visst socialt ansvar. Sedan är frågan hur långt skolans sociala ansvar skall sträcka sig i dag.

Om vi tittar generellt på hur det ser ut i landet, vet vi att 10-15 procent av befolkningen minst drabbas av alkoholrelaterade problem. Vi vet att vart fjärde barn i landet drabbas av vuxnas alkoholproblem. Här tillkommer mörkertal om hur många barn som drabbas av att föräldrar tycker det är okej att röka marijuana, dutta lite kokain etc. eller regelrätt narkotikamissbrukande föräldrar. Sedan skall vi lägga till det höga antalet misshandel av kvinnor där barn är åskådare eller också drabbas av misshandeln fysiskt. Förutom våld, missbruk tillkommer splittrade familjer där barnen alltid betalar det högsta priser. Jag skulle kunna göra en räcka av sociala situationer som kan vara orsaker till att elever inte orkar prestera i skolan. Men jag kan ta några enkla saker från skolans värld, "du förstår inte" "fattar du dåligt" "är du dum" "hur dumt får man fråga", tillräckligt många kränkande uttalanden skapar tysta elever, som lägger av. De lär sig att de inte duger. Jämförs man dessutom med duktiga Stina så blir tilliten än lägre. En annan sak som inte talas om inom skolan är personkemi och vikarier.

En dålig chef på ett företag kan flyttas eller få sparken. En anställd inom ett företag kan få sparken om arbetsgivaren anser att han/hon inte håller måttet. En dålig lärare byts aldrig ut. En dålig rektor byts inte ut förrän förordnandet går ut. Elever är den enda "arbetande gruppen" som tvingas ha dåliga lärare gäller även för s.k. behöriga och en dålig arbetsledning. Elever kan byta skola, men tvingas då lämna kompisar och den sociala delen. Att flytta elever mellan olika skolor är ingen lösning för vare sig skola eller elev. Det måste bli accepterat att personkemin mellan lärare och elev inte alltid fungerar och att relationen mellan lärare och elev är grunden till kunskapslust. Elever och lärare är de enda i samhället som tvingas arbeta i undermåliga lokaler och som inte kan påverka sin arbetsmiljö.

I en skola för framtiden, ges eleven utrymme. Eleven är o fokus. I framtidens skola finns inte bara kurator utan också socialsekreterare, psykologer och välutbildade skolsköterskor. Mot bakgrund av hur många elevers situation ser ut, borde socialtjänsten till stora delar jobba inom skolan och inte på socialkontoren. I en skola för framtiden tar man hänsyn till om elever mår psykiskt dåligt och sätter in stöd för att hjälpa eleven över tröskeln. I framtidens skola finns inga dumma elever, där finns elever med förutsättningar att lyckas om skolan och samhället så vill. I framtidens skola finns en blandning av s.k. elitelever och elever som inte orkar ligga högst i allt. I framtidens skola finns ett stort utrymme för kreativa ämnen, som konst, målning, bild, foto, film etc. I framtidens skola finns inga straff, men väl beröm när man lyckas.

Jag ifrågasätter Jan Björklunds skolpolitik och syn på eleverna. Jag ifrågasätter den borgliga tvångsskolan. Slutligen var finns lärare, rektorer, elever som har kunskap om skolan i de politiska besluten. Eller är det bara lärarfackens tacksamma tack till straffskolan som Jan Björklund lyssnar på. För det borde väl finnas fler än jag inom skolan som tycker i motsats till vad som sker idag.

Slutligen, prata med föräldrar till barn som gått på Individuellt program och hör deras syn. De jag mött talar om att räddat deras barn, gett dem en ny chans. Men jag har aldrig mött en förälder som säger att det varit ett dåligt år.

Av Anne Skåner 16 jun 2009 19:42