Alla religioner har ett transcendentalt budskap och tillfredsställer mänskliga behov av andlighet. Men världsreligionerna, som jag känner dem, innehåller också en överbyggnad av teologi och paradoxer som man måste göra våld på sitt förnuft för att kunna acceptera.
Det Jesus framförde under den tid han verkade, var radikalt och ställde krav på människor. Kärleksbudskapet, att Gud var kärleken, var nytt och det gällde alla. Han predikade bättring, omvändelse. ”Trädet skall bedömas efter sin frukt.” ”Om ditt öga är dig till förförelse, riv ut det för det är bättre att leva enögd än att hamna i helvetet.” ”Man kan inte tjäna både Gud och Mammon.” ”Himmelriket är nära men det är snudd på omöjligt för rika som är allt för fästa vid sina ägodelar att komma dit.” ”Människorna skall lära av fåglarna, de varken sår eller skördar och ändå föder den himmelske fadern dem.” Att man inte skall döma sin nästa betonade han flera gånger. I stället skall man söka försoning med sina fiender.
Jesus egentliga budskap som det framträder i evangelierna, är ganska storslaget och vettigt men skiljer sig inte så mycket från andra heliga mäns. Antagligen är livets villkor universella. Men det Jesus lärde och predikade har kommit i skymundan för läran om offret. Efter hans död samlades lärjungarna, vilka under förföljelsen svikit, förrått och förnekat honom. Det var antagligen en ganska slokörad och skuldmedveten skara, medvetna om sin litenhet i förhållande till den som tömt kalken och följt sin kallelse. I denna miljö uppkom tron att Jesus dött för deras skuld. Att han inte var en vanlig människa som de, fattiga, syndiga. Han var guds enfödde son och genom hans offerdöd, blev den synd som vi faktiskt redan var födda i, oss avtagen, och också andra synder som vi dragit på oss. Egentligen var det planerat av Gud. Gud hade älskat och velat förlösa människorna, hade sett hur svårt de hade det och hade därför offrat sin son till deras frälsning. Syndabockar som belastades med människors synder offrades ju redan i den judiska kulturen.
Följaktligen behöver jag inte riva ut det öga som är mig till förförelse och jag kan ha massor av ägodelar och ändå bli frälst. Teorin om det ställföreträdande lidandet, är det centrala i kristendomen. Därför har korset blivit kristendomens symbol och pryder varje kyrka.
Jag tror inte på detta. Jag menar att det är viktigt att skaffa sig en egen livsåskådning och egna moraliska och etiska insikter. I synnerhet i våra dagar när det vimlar av sekter, gurus, religioner, trosuppfattningar och andra övertygelser, alla med ambitionen att förmedla sanningen. För att komma fram till egen tro, fastade Jesus fyrtio dagar i öknen. Muhammed mediterade i öknen, Buddha satt under ett träd i fyrtio dagar, besluten att nå frälsning eller dö. För att förstå sitt eget inre, omvärlden, de principer som styr universum och den andlighet som med säkerhet finns, kämpar hängivna män och kvinnor. Och uppoffrar sig själva. Det finns också de som nått frälsning, nirvana, satori, upplysning.
Det är troligt att Jesus lärde ut en väg och en sanning om hur man skall förhålla sig till livet och nå samma insikt som han själv kommit fram till. Men de krav hans budskap innehöll har marginaliserats och kristendomens uppgift har i stället blivit att trösta och uppehålla en tro på frälsning utan större åthävor.
Villigt medger jag att den kristna kyrkan bedriver behjärtansvärd verksamhet och utgör en altruistisk oas i öken av kommersialism. Alla är vi i någon mening losers i en värld där ekonomiska intressen ser en uppgift i att skapa missnöjda människor, bra konsumenter. Men för att förändra sig själv och skapa en bättre värd räcker inte denna light-version av frälsning.
Av Jan Wiberg 09 jun 2009 16:07 |
Författare:
Jan Wiberg
Publicerad: 09 jun 2009 16:07
Ingen faktatext angiven föreslå
Artikeln är inte placerad. föreslå