Kaninsommar

Plötsligt ryckte Albin till, en sån där omedelbar, blixtsnabb ryckning, som bara små djur kan göra, när de blir överraskade. Han hör steg, som närmar sig i gräset. Albin skuttar lite åt sidan och sätter sig bakom en sten. Han kikar försiktigt fram och får se en flicka komma gående med ett koppel i handen, men han ser inte vad som finns i kopplet. Albin är en fri kanin, som levt i utkanten av skogen sedan han blev lämnad där för många år sedan av sin människofamilj. Han har blivit bra på att klara sig själv och behöver inte hjälp från någon annan, tycker han själv.

Han tänker:
"Gå bort från det höga gräset flicka, för det finns små ormar där som kan bita dig!"
Huggormen har just fått ungar och ungarna slingrar sig små och svarta i gräset och är väldigt giftiga.

Precis som om flickan också tänkt på huggormarna, går hon ut på stigen på ängen och nu kan Albin se bättre, där han står uppsträckt på bakbenen med vädrande nos och bakåtlutat huvud. Flickan har en liten söt kaninflicka i kopplet, som skuttar så snällt med. Han förstår att det är en kaninflicka, för hon har en stor rosa rosett fäst i kopplet och det hade aldrig han, när han var koppelkanin, för många år sedan.

Albin bli nyfiken, för det brukar kaniner vara, och skuttar försiktigt efter flickan och hennes lilla koppelkanin. Efter ett tag tar flickan fram en röd filt hon har med sig och breder ut den på marken. Hon tar av sig sin klänning och under den har hon en bikini. Hon har kommit till ängen för att sola. Albin vädrar med uppsträckt huvud och hans stora ögon glänser svarta mot himlen och molnen.

Flickan tar den lilla kaninen till ett träd vid kanten av ängen och binder henne där, för att hon ska kunna äta de frodiga, gröna bladen i gräset emedan hon själv solar sig.

Så snart flickan lagt sig ner, faller hon in i sina egna drömmar. Samma drömmar som Albin egentligen har, men inte själv är medveten om.

Kaninflickan tittar sig nervöst omkring, men kan inte låta bli att smaka på de goda, frodiga, gröna bladen i gräset. Hon har inte så många andra nöjen i livet, där hon bor i sin bur bland människorna. Plötsligt rycker hon till. En sån där omedelbar, blixtsnabb ryckning som bara små djur kan göra, när de blir överraskade av ljud. Hennes stora svarta ögon speglar en annan kanin. Det är Albin, som utan ett ord hoppat fram och nu står han bara där.

”Hej!” säger Albin på kaninspråk till kaninflickan. ”Jag heter Albin vad heter du?”
”Lisa” får kaninflickan fram, emedan hon darrar lite grann av överraskningen.
Lisa förstår att det måste vara en kaninpojke, för han är större och har en helt annan röst. Hon träffade några kaninpojkar i affären där hon bodde och de betedde sig just som den här kaninen. De hoppade fram och var rätt framfusiga, där de trängde in sina sniffande nosar mellan gallren i burarna.

”Jag har också haft koppel” säger Albin, men jag blev släppt och nu bor jag här i skogen.
”Va?” säger Lisa. ”Har du ingenstans att bo, får du ingen mat?”
”Jo, det finns jättemycket mat här i skogen” säger Albin och Lisa spärrar upp sina stora svarta blanka ögon mot Albin och ser hur stor och snygg han är, för även kaniner kan tänka och har drömmar.

I Lisas ögon speglade sig en stor grön ek och hon såg i Alberts ögon alldeles förtjusande ut. Han spärrade upp munnen, så att man till och med kunde se hans två gnagartänder skymta under den rosa nosen. Lisa tog blygt ett grönt, frodigt blad och nafsade i sig och Albin satt där på stigen alldeles tyst och bara stirrade på Lisa.

Flickan på filten rörde sig inte, hon var helt inne i sin egen värld av drömmar om killen i skolan med den häftiga kepsen. Hon kunde tänka hur länge som helst på honom, så det var en jättebra förevändning att gå ut med Lisa, då kunde hon tänka ostört på samma gång som hon gjorde nytta.

Albin tog mod till sig och skuttade plötsligt fram till Lisa och norpade tag i samma frodiga blad som Lisa tuggade på. ”Vad fräck han är”, tänkte Lisa i sitt stilla sinne, men på samma gång blev hon imponerad över Albins mod och hans stora svarta, glänsande ögon, som speglade den blå himlen och de ulliga, vita molnen. Det var Lisas första möte med en riktig vädurskanin, för Albin hade långa hängande mjuka öron som vädurskaniner har, som faktiskt var sidenmjuka.

Den natten kunde inte Lisa sova i sin bur. Hon saknade gräset, molnen och den stora eken med sina gröna blad, men mest saknade hon Albin, den stora vädurskaninen med de mjuka öronen.

Nu hade det blivit skollov och flickan packade in Lisas bur i bilen, för familjen skulle åka till mormor på semester. Hos mormor fanns allt man kunde tänka sig för en kanin, morötter, sallad, dill och persilja. Hon låg där i sitt koppel och mumsade på godsakerna, men hennes tankar var lika långt borta som flickans. Båda drömde om helt andra saker, än de såg ut att göra.

Det blev Lisas lyckligaste sommar i fångenskap.

Albin upplevde den största ensamheten i sitt kaninliv.

Av Pia Isaksson 03 jun 2009 13:26