Allas dag

Om man döpte om mors dag till allas dag, skulle alla kunna vara med!

Det finns så många mammor som sitter ensamma på mors dag. Många gråter, de har blivit missförstådda av sina barn eller så har de andra orsaker till varför det skurit sig i relationen till barnen. Detta är mammor som man aldrig talar om. Men om man döpte om dagen till allas dag fick alla vara med, även vänner och andra nära, kanske pappor, morbröder, älsklingsfastrar eller en käresta.

Det bästa vore om vi hade många dagar om året, då vi hyllade både livet och alla nära och kära. Då kunde vi ringa vänner på mors dag och inte ha den där pressen på oss, att vi måste bli uppvaktade som mammor, för att det är mors dag.

När jag växte upp, var det naturligt att man gratulerade pappa eller mamma på de här dagarna. Det var inget snack om saken, man tog helt sonika och åkte hem och fikade hos mamma eller pappa, köpte en present, för det mesta en slips till pappa eller en porslinsgrej till mamma. En smörbytta eller något liknande. För det mesta var det rosor på de saker jag köpte i alla fall. Jag skulle aldrig drömt om att inte höra av mig till mamma eller till pappa på deras dagar, det fanns inte på agendan. Det hade inte något att göra med om man älskade mamma eller pappa utan man gjorde det som en slags plikt. En bra plikt tycker jag! Det band åtminstone samman familjen något och spred lite glädje, åtminstone inbillar jag det.

Jag vet inte vad folk gör på mors dag nu för tiden. Men jag vet att det sitter många ensamma ledsna mammor i stugorna av olika orsaker. Det hade varit bättre att "vara i tiden" som Kungen brukar säga, och anpassa högtidligheterna efter samhällets nya normer. Det vill säga de normer som barnen och de unga lever efter. För så är det ju i dag. Många har ingen kontakt med sina barn av olika orsaker så som skilsmässa, dödsfall, ovänskap med mera.

I går i affären stod en liten flicka vid kassan med sin mamma och skrek rakt ut: "Du gör mig verkligen inte lycklig!" Hon kunde kanske vara 4-5 år. Barn gör allt för att föräldrar ska känna sig skyldiga. Min önskan är att de unga ska vända blicken inåt och fråga sig själva: Vad säger min inre röst, vad vill jag egentligen?

Allas dag skulle kunna vara en tid då vi kan visa våra nära och kära omtanke och kärlek. Trots att det inte alltid varit lätt, trots att vi inte alltid blev så älskade som vi egentligen hela tiden ville. Det gäller oss alla.

Vi vill alla bli älskade.

Av Pia Isaksson 01 jun 2009 11:32