Tacka vet jag pluggskolan

I dessa tider, nu på våren, är det högsäsong för skoljubileer. Det är nu sanningen kryper fram, det är nu det visas svart på vitt hur det gått för skoleleverna. Nu måste alla visa upp sina curriculi vitae. Och det är något som de allra flesta gör med nöje. Att ta del av alla dessa CV:n är en mycket positiv upplevelse. Möjligen tycker kanske en och annan att skoltiden var en aning jobbig, men att den ändå varit oerhört betydelsefull och inget som de ångrat. Man måste verkligen bli imponerad över kvalitén på den svenska skolan. De som högljutt klagat över den har varit ute i ogjort väder.

Nu har det också varit dags för min gamla skolklass att fira ett stort jubileum. Och det här har varit något som jag i flera år sett fram emot att inte gå på. Jag kan genast konstatera att det var en kanonklass som jag gick i. 19 av de 20 i klassen har mer än väl motsvarat de krav som släkt, skola och samhälle ställt på dem. De har visat en häpnadsväckande målmedvetenhet och energi i sina studier. Och tack vare sin begåvning och intelligens har de varit mycket framgångsrika i samhället. Utan denna energi och begåvning stannar Sverige.

Men det fanns en i klassen som var ett enda stort misslyckande. Jag var ett totalt fiasko och utnyttjade de fria studierna och lärarnas engagemang grovt. Jag har inte gett något tillbaka utan bara tagit emot, och det måste anses vara helt ansvarslöst. Jag har blivit varken kommunalråd, byrådirektör eller datachef. Om alla burit sig åt som jag så hade samhället kollapsat. Det skulle inte ha skett någon utveckling alls. I stället hade det funnits ett antal flummiga individer utan mål och mening. Det är tur att det inte finns många såna misslyckade figurer ute i samhället.

Men som vanligt här i livet är det undantaget som bekräftar regeln. Den svenska pluggskolan har varit mycket framgångsrik och den har fostrat massor av ansvarstagande medborgare. Frågan är om de haft det så roligt. Jag har haft mycket roligt.

Av Lennart Karlsson 29 maj 2009 15:55