Den livslånga fåfängan

-Stick du mig bara vart du vill, kär vän, sa den äldre damen med ett stort leende.
Jag spände stasen och hittade ett bra kärl medan hon pratade på om allt mellan himmel och jord. Nålen penetrerade huden och vacutainern fylldes snabbt med blod.
-Vill du vara snäll och hålla lite här, sa jag till henne, och hon satte sitt lite rynkiga pekfinger på kompressen.

Jag tittade på henne och såg en lite trind dam med ett glatt ansikte. Hon satt i en röd öronlappsfåtölj som passade till den person jag tyckte mig ha framför mig.
Hon berättade på ett intressant sätt om sitt liv som teckningslärare i fyrtiotalets Stockholm, dit hon hade tagit sig som ung flicka från Skåne. Jag tittade upp på väggarna i de angränsande rummen och förstod att många av tavlorna där var hennes verk. Fint målade, beskrivande, inget abstrakt utan rakt och förståeligt, precis som jag såg henne.

Vi pratade om tonåringar, eftersom det upptar mycket av min tid, och hon log och berättade om sönerna Lasse och Olle som hade protesterat på olika sätt. Med en vänlig blick sa hon att allt skulle ordna sig när han blev arton år. En kvinna som redan på den tiden förstod att aga inte var något bra sätt att förmedla vishet och kunskap på.

Hennes mage guppade lite i takt med hennes skratt och hennes pageklippta hår passade egentligen inte in på hennes ålder. Ansiktet var förvånansvärt slätt för att fylla 90 om några månader. Det var en kvinna som hade haft sina plågoandar i livet, men som hade tagit sig igenom och ut på andra sidan med kärlek och glädje omkring sig.

Jag hade för länge sedan märkt röret med rätt etikett och lagt ner det i min väska. Egentligen hade jag ingen anledning at stanna kvar, mer än att det var så intressant att höra om de manliga elevernas chock då de skulle måla kroki för första gången på den tiden då man inte såg särskilt många nakna kvinnor. Det var spännande att höra om hennes äktenskap som var kantat av rädsla, och det var intressant att se hur fin ålderdomen också kan vara.

Hon tog sig lite på halsen och drog lite i skinnet som numera hängde lite löst.
-Du, sa hon, vet du vad? Jag skulle så gärna vilja bli av med detta. Jag skäms så över det.
Jag log med hela mitt ansikte, la min hand på hennes knä och lutade mig fram där jag satt på pallen framför henne.
-Du är så fräsch och ser så bra ut så varför bryr du dig om hakan, frågade jag.
-Jag vill helst inte att det ska synas, sa hon, och drog upp blusen högt i halsen så jag såg linnet vid kjollinningen.
-När du ser en kvinna i din ålder reagerar du då på att hennes hals är lite rynkig, frågade jag henne.
-Nej, det gör jag inte, inte alls.

Jag konstaterade att fåfängan är konstant genom livet, och det var härligt att se att man som nästan 90-åring fortfarande kan bry sig om hur man ser ut. Vi skrattade ihop om eländet på vår väg ut i hallen då jag plötsligt fick bråttom att lämna provet till analys, och jag berättade om mina rynkor som störde mig.
-Jamen, du är ju bara ett litet flickebarn, sa hon med stora ögon.
Det är härligt med äldre, man känner sig aldrig på väg att bli gammal när man arbetar dem. Jag är ju bara en flicksnärta även om jag passerat de 40.

Jag ler forfarande över mötet och hoppas att jag kommer att kunna vara så glad om jag blir så gammal, även om min hals fått lite slapp hud.

Av Birgitta Stiefler 22 maj 2009 22:23